Två nätter

Onsdag var det här. Snart torsdag. I morse tog jag mig ut till bussen vid niotiden och for in till Bridgetown med strand-packad väska. Först gick jag in på en affär för att köpa en cola och kom ut med en t-tröja som det stod Barbados på också. Oops! Sen blev det en heldag på Boatyard.

Aldrig har det hänt förut men idag två gånger. Jag kommer upp från havet och någon har tagit min stol i besittning. Första gången satt det fyra spansktalande människor på den. Och andra gången höll en anställd på att sätta upp parasoll och hade lagt handdukar på min stol. Hallå, jag hade ju lagt min keps på så att det skulle synas att den var upptagen!

Jag råkade visst köpa en klänning som det står Barbados och är lite palmer och så på också idag. Oops. Det är tydligen nu dem där pengarna som jag inte har gjort av med ännu ryker!

Jag hade tänkt gå på bio ikväll, men kom fram till att jag lika bra kunde åka hem och tvätta det sista. Och träffa Petra som ska vara här på semester i åtta dagar. Och Eli var fortfarande vaken och det första han sa när jag kom in var "Jag vill se hundvalpar"! Vi har tittat på lite klipp på Youtube på sistone. Inte alltid hundvalpar dock. Igår var det bland annat än animerad låt om vad fingrarna kallas, den var lite rolig, riktad till barn i hans ålder. Han tittade med spänning och nånstans i mitten så vände han på sin egen hand och tittade på sina fingrar, och sen i slutet skulle man sjunga med och peka med pekringret och vicka på lillfingret och så och då hängde han med. Han är ju för söt alltså.

Imorgon ska jag åka med bussen där vid åttasnåret så det är nog lika bra att jag går och lägger mig nu! Det blir en heldag imorgon!

Tre nätter

Tre nätter kvar på den här ön nu. Jag har jobbat sista dagen i stallet idag. Imorgon blir det stranden – the Boatyard, så klart – och bio i Holetown. På torsdag tänkte jag åka på tur, mer om det på torsdag, och avsluta med supergod fisk i Oistins.

Det finns saker och människor jag kommer sakna. Stränderna, havet. De gula bussarna med hög musik (den ena högre än andra), vinddrag och inte att förglömma den fantastiska utsikten de bjuder på. Och hästar och hundar förstås. Söta lilla Skrållan och Rosita. Gosiga Lucian! Ojoj, vilken härlig gestalt det är. Blir tårögd när jag tänker på hans buffande när han vill ha uppmärksamhet och hur han sträcker sig efter vattenhinken när man fyller på vatten. Ungefär som att vattnet smakar godare i den hinken än hans egen, eller för all del ur kupade händer eller direkt från slangen. Och gulliga Ronja. Och så den charmige Topiado som puttar lite på en när man står tillräckligt nära men inte ägnar tiden åt honom.

Den senaste tiden har det blivit varmare här. Helena som tar lektioner i stallet ett par gånger i veckan sa igår att hon har till och med börjat slå på luftkonditioneringen hemma, och det brukar hon inte behöva så här års. Jag tog en dusch mellan stall och tur till bion igår, där vid tre-tiden, och när jag väl kom promenerandes ner till bussterminalen här i Speightstown så var jag typ genomsvettig igen. Så inte stor idé att duscha egentligen! På kvällar och nätter är det lagom temperatur. Långt ifrån att man fryser, men det är inte jobbigt varmt heller. Kan det vara ungefär som en genomsnittlig sommardag i skuggan hemma i temperatur kanske, nåt sånt skulle jag tro.

Jag var alltså på bio igår. ”The Age of Adaline”. En mycket bra film som jag varmt kan rekommendera! Handlar om en kvinna, Adaline, som föds i början av 1900-talet. Hon råkar ut för en grej som på något märkligt vis får tiden att stanna för henne, hon åldras inte utan fortsätter vara samma ålder. Så år 2014 träffar hon en man… Det är en vackert filmad film med vackra vyer och platser. Hon som spelar Adaline är vacker som en sommardag och han som spelar mannen hon träffar är ju så klart också en riktig snygging – ingen av dem har jag sett tidigare, vad jag vet. Den här kommer jag vilja se igen!

Jag har börjat packa lite. Inte för att jag är sån som måste packa flera dagar innan utan för att imorgon kommer en svensk tjej som ska bo i ”mitt” rum, så jag flyttar in i Elis rum igen. Där jag bodde de första två veckorna här.

Jag var med om en sån lustig grej häromdagen. Eller ja, så lustig kanske den inte var. Men hursomhelst. Jag satt på trappen, som så många gånger förr (det är så skönt med vinddraget) och så kände jag något som rörde sig på mina tår. Du vet den där känslan när en spindel går på en dök upp och jag slängde med foten och ser en liten ödla pila iväg. Jag var in en sväng och kom ut och satte mig igen och hade glömt bort det där. Så rör sig något igen! Samma sak! Va märkligt! De kommer inte nära i vanliga fall och flyttar man en hand mot dem så springer de iväg. Så nu sitter jag här ute och ser mig omkring lite… Hehe! De är ju små och säkert helt ofarliga, men ändå!

Knappt fem dygn kvar

Igår var det dinner party här i huset. Det var jag, Naomi, Michelle, Sadé och tre kompisar till henne. De båda tjejerna satt i början och sa att de var på diet och inte skulle äta vitlöksbröd, men när väl desserterna kom fram då spelade det ingen roll längre. Hehe. De var helt sålda på min glass och Nutellacheesecaken. "Marry me!" sa Ashlee till och med! Personligen hade jag kanske börjat laga maten tidigare så att det hade varit klart och kunde ätas lite tidigare, mest för att jag var så hungrig! Det är praktiskt att vara ansvarig för efterrätterna i det läget, de gör man ju oftast i förväg. Efter maten pratades det om att spela spel, sen diskade jag lite och plötsligt skulle alla åka hem. Det är lite festligt att se olikheter. Här satt dessa människor och pratade om marijuana och alkohol och berättade än den ena, än den andra historien. Och sen skrattade dem gott när de fick veta att i Sverige kör man inte bil ens efter en öl. Egentligen är det lika olagligt i det här landet som i Sverige, men skillnaden är att här kan ingen tvinga dig att testa alkoholhalten, i Sverige har du ju inget val.

Idag har varit en bra dag. Den började med att Sadé kom ner och undrade varför jag hade stallkläderna på mig. Ja exakt så sa hon kanske inte. Meddelandet att det inte var någon ritt idag på morgonen hade bara inte nått mig. Hon och Eli åkte iväg till stallet ändå och jag skulle promenera till affären. Medan jag satt vid köksbordet hörde jag att det rann vatten på övervåningen. Visade sig att det rann ut vatten på golvet på toaletten i Sadés sovrum. Oops, tur att inte jag också åkte iväg, då hade vi kanske kommit hem till en swimmingpool i vardagsrummet!

Det var en trevlig stämning i luften tyckte jag när jag strosade ner mot stan. Alla jag mötte var glada och hälsade med ett leende. Medryckande musik strömmade ut från alla kyrkor, det finns ett antal i det här landet, så till och med jag fick nästan lust att gå i kyrkan. Väl nere på stan blev jag varse att Jordans inte har öppet på söndagar. En kille på cykel sa att det finns en annan affär och dirigerade. Där hade jag inte varit förut, men gått förbi. Mindre men inte något direkt dyrare, och jag tror till och med vattenflaskan var lite billigare. Sen blev det bullbak så det stod härligan till. Någon hade önskat att jag skulle baka fler bullar innan jag åkte.

Sen tyckte jag att jag skulle hinna med ett besök till i den fina biografen i Holetown och det fick bli Mall Cop 2, som jag ändå tyckte såg rätt okej ut i trailern. Visade sig dock vara en sån där med fånig, överdriven humor som jag bara tycker är jobbig. I trailern har de vinklat det som att han får jobb i Las Vegas, ett par repliker och bilder där som inte är med i filmen. I filmen ska han på nån konferens och dottern blir kidnappad av skurkar som försöker råna hotellet. Slutet tyckte jag först var lite roligt, han får syn på en snygg tjej till häst, men de lyckades skruva till det också tyvärr.

Medan jag väntade på bussen hem kom en kille och satte sig bredvid på hållplatsen. Han sa att han hade sett mig på Oistins-bussen flera gånger, att jag alltid var ensam, verkade vara en trevlig tjej och att han hade tänkt hälsa tidigare. Steve hette han. Faktiskt sannolikt i min egen ålder. Såg väl helt okej ut, fast jag tror att han kan ha varit lite hög på nåt som kommer i cigarettform eller kanske alkohol. Min instinkt är att hitta ett sätt att komma undan, eftersom jag tycker den där typen av konversation är jobbig. Vilket inte går något vidare ihop med att man ju helst skulle vilja hitta någon form av kärlek, jag vet. Det kom en buss i rättan tid.

Imorgon blir det stallet på förmiddagen och sen åker jag nog till den andra bion och spanar in ”Age of Adaline”. Det kommer en film med Russell Crowe på onsdag, så det kanske blir en tur till då. Jag tror jag skulle kunna vara ledig onsdag och torsdag och då blir det en stranddag och en utflyktsdag. Sen är det fredag och då åker jag härifrån!

Två bokrecensioner och ritt

Den senaste boken jag recenserat här läste jag ut den tionde och skrev recension om den tolfte. Jag minns inte när jag började på nästa bok, men klart är att det tog inte mer än tio dagar att läsa ut den för det gjorde jag igår. Så här kommer recension om den:

3096 dagar – Natasha Kampusch

Handlar om hennes tid som frihetsberövad i en källarhåla bara ett stenkast ifrån hennes hem. Hon blev inlyft i en minibuss på väg till skolan en dag i mars 1998 och hölls fången i 3096 dagar innan hon lyckades rymma i augusti 2006. Att en människa kan bestämma att man får göra så mot en annan människa är obegripligt! Hon utsattes för mindre sexuella trakasserier, som hon kallar det och vill inte gå in mer på det, i princip daglig misshandel och fick ibland klara sig på mycket lite mat. Läskigt också med hennes kommentarer om medias reaktion och även om hur hon togs om hand av polisen precis efter att hon tagit sig fri. Idag när jag gick hem från bussen på eftermiddagen fick jag en sån stark lust att läsa kapitlet där hon tog sig från Wolfgang Priklopil igen. Det var liksom så skönt att komma fram till det efter att ha läst så mycket om eländet hon utsattes för. En grym bok på många sätt, men intressant och spännande.

Men sen, vet du vad?! Jag har läst en hel bok idag! Tre och en halv timme tog det. Wohoo! 190 sidor, visserligen med rätt stor stil, ett par tomma sidor och kanske tiotalet bilder, men ändå! Så här kommer en recension till:

Jag njuter så länge jag varar – Erik Ståhl

Erik lider av en sjukdom som gör att han får blödningar och värk. Han har ett väldigt lågt antal trombycyter, blodplättar, som annars slår sig samman och liksom bildar ett nät över ett sår så att det slutar blöda (om jag har förstått det rätt). Jag har för mig att han har skrivit att han har ett trombocytvärde på 10-20. Jag ger trombocyter hemma ibland och jag har för mig att mitt värde var 290. Under sin barndom spenderade han omkring 100 av årets dagar på sjukhus. Jag följer honom på Facebook, han skriver mycket bra och vettigt där i sina inlägg. Han brukar omnämnas ibland av blodgivningen också. Han får idag en behandling varannan vecka med bland annat trombocyter från 1500 givare, har jag för mig att jag har läst. Han ger föreläsningar om att njuta så länge man varar, jag skulle kunna tänka mig att gå på en sådan någon gång, jag har sett många positiva kommentarer om dem. Boken är en inblick i hans vardag, med lite tillbakablickar på hur det var blandat med hur det är idag. Eftersom han spenderade mycket tid på sjukhus och då på canceravdelningen – även om det inte var cancer han hade så var det där han kunde få bäst vård – så fick han många vänner där, och många av dem är döda. Det blev en del ledsam, en del glad och på det stora hela helt okej läsning. Ingen bok jag kommer läsa igen, fast jag skulle nog inte sätta mig och läsa någon annan bok igen heller för den delen. Den förra gav jag till Michelle, hon ska nog få den här med.

Fick hänga med på ritten i morse. Det var sex stycken nybörjare som skulle komma så Sadé tyckte att hon behövde hjälp. Jag var inte till så stor hjälp, jag inte vet hur man ska göra i olika situationer. Jag har varit med på ritten, jag tror att det är, 8 gånger nu, och på dessa gånger är det en häst som rullat sig i sanden och då tänkte väl inte jag på hur den personen kom upp igen. Det är två hästar som gillar att rulla sig i sanden, Shandy som jag red på och Topiado. Någon enstaka gång kan en tredje, Zeubs, få för sig att göra det också, men sällan. Jag själv tycker det är tillräckligt att försöka hålla igång Shandy så hon inte ska få för sig något, inte helt förtjust i idén att behöva skutta av i ett sånt tillfälle, och så skulle jag dessutom försöka hålla koll på Topiado också. Vilket jag ju så klart misslyckades med för han dök. Jag hann precis vända mig om när vi skulle gå vidare så märkte jag att grimskaftet jag höll i försvann och när jag vände mig om hade killen redan hunnit hoppa av. Lite senare dök Zeubs ner i sanden också, och Lucia var på väg även hon. Herregud, hon brukar aldrig göra det annars. Men alla andra gör ju det så då gör väl jag det också, tänkte väl hon! (Fascinerades idag över att jag tror att vi har gått olika vägar varje gång så det är tur att jag inte förväntas hitta, med mitt dåliga lokalsinne.)

Eli satt med mig på trappen en stund och jag läste högt ur Eriks bok. Inte direkt läsning för en treåring, men han förstår ju ändå inte. Han satt och lyssnade i säkert en kvart. Sen sa han att han ville se något roligt i min mobil. Men jag har inget roligt i min mobil. Men jag vill se valpar, sa han. Vi har tittat på lite klipp på söta valpar på Youtube. Lilla gullet! Så det fick bli några klipp till idag. Sen fick jag läsa ut boken i skenet av mobillampan för då hade det blivit mörkt.

Nu går vi ner på ensiffriga antal dagar kvar. 9. Inte för att jag räknar eller så. Imorgon är jag ledig och tillåter vädret blir det stranden, och kanske bio, annars tar jag nog en dagsutflykt till Sunbury Plantation House.

Hästarna

Merlot är privatägd och stor som ett hus, busig som en treåring och snäll som en teddybjörn. När jag är inne och borstar på honom brukar jag tänka att det är tur att han – och hästar i allmänhet – inte förstår hur stor han är och hur mycket skada han skulle kunna åsamka en liten människa egentligen.

Ronja är en av mina två favoriter. Hon är så där tre-fyra år gammal och så himla gullig. Dels är hon ju fin att se på med sin stora, lurviga, långa man, men hennes personlighet är gullig också. Så länge man inte försöker rida på henne så finns det inget ont i den lilla kroppen. Att rida in henne har tydligen inte varit så lätt hittills, hon blir lite av en rodeo-häst när hon får en sadel på ryggen tydligen.

Lucian är den andra av mina två favoriter. Han är så fin i både form och färg. Han har ett frågetecken i pannan i vitt, och det tycker Naomi säger allt om hans personlighet. Han är jättemysig och förutsätter att man klappar och kramas med honom. För honom är det rena rama julafton när han får dricka vattnet ur hinken man ska fylla på hans hink med. Eller så dricker han gärna vatten direkt från slangen eller ur kupade händer. Kunde jag packa ner honom i väskan när jag ska åka härifrån så skulle jag!

Lucia är Lucians mamma och minst lika fin. Dock är hon lite mer skrämmande. Hon är egentligen inte farlig hon heller, men hon går gärna runt i boxen och muckar gräl med grannarna när jag är inne och borstar på henne. Jag är i och för sig glad att hon bråkar på grannarna och inte på mig. Sen är hon den enda häst som varit inblandad i de två incidenter som varit i stallet – en italienska som ramlade av (hon var nybörjare och som nybörjare är instinkten att stelna till i benen när man blir rädd, vilket gör att hästen tror att man vill att hon ska springa fortare) och en annan gång kutade hon iväg med Naomi på ryggen efter att ha blivit skrämd av virvlande löv och ett metallstycke som lyfte sig i vinden. Men, märkligt nog står hon blickstilla när man rycker hennes man, ungefär som att hon tycker att det är skönt.

Twilight är över 20 år gammal och mamma till både Lucia och Ronja. Hon är snäll i boxen och gör inte så mycket väsen av sig, annat än när man drar åt sadeljorden. Fast det är det å andra sidan inte så många hästar som gillar, och det är ju fullt förståeligt! Fast hon bits inte eller så, utan slänger mest med huvudet som om hon försöker skrämma en till att sluta. Vad jag har förstått så är det bra fart i den damen ute i spåret.

Topiado är en trevlig liten prick. Eller liten är ju förstås fel ord. Han kan buffa till en när man är inne hos grannen, ungefär som för att säga att ”hallå, glöm inte mig”. Jag märkte inte det där busiga i honom förrän jag hade varit här ett tag. Han är supermysig och min favorit att rida på. Det är så där lagom fart i honom. Den här killen gillar att rulla sig i sand och bryr sig inte nämnvärt om det sitter någon på. Men håller man honom alert på stranden så klarar man sig. Då störtar han ner i sanden i arenan så snart han kommit hem istället.

Titania är en liten en, men hon är stark, kan bära mycket. Hon är kittlig och inte så förtjust i att bli borstad, duschad och gillar inte värst när man drar åt sadeljorden. Hon slänger med huvudet som Twilight, men skillnaden är att den här hon kan faktiskt bitas. Märkte jag. Fast hon har bara gjort det en gång så för det mesta hotar hon bara med det.

Rubia är också hon över 20 år och en före detta polohäst från Argentina, tydligen. Hon är superdupersnäll i boxen, gör inte mycket väsen av sig någonstans, står snällt och väntar när man hoppar upp. Ibland när man borstar henne kan hon titta bak på en ibland, ungefär som hon undrar vad man gör egentligen. Trevlig häst att rida på också. Det är ingen häst som springer i onödan och hon tar allt i sitt tempo nerför backar och så. Hon är rätt stor och stark så det brukar vara hon som får bära den största i gruppen.

Shandy är ”quite laid back”, som Sadé brukar säga till dem som ska rida. Hon är också över 20 år och också hon en före detta polohäst. Den här lunkar på i spåret efter den som går framför, men kan springa på i hög fart i galoppen på stranden. Tävlingsgenerna sitter i. Den här får man hålla igång när man kommer ner på stranden för hon gillar att rulla sig i vattnet! Men håller man henne i rörelse är det inga problem.

Zeubs är den Sadé oftast rider. Han är riktigt fin med sin kroppsbyggnad och långa härliga man. Snäll och fin i boxen och kan i värsta fall lägga öronen lite bakåt när man drar åt sadeljorden. Man måste vara noga med att stänga båda hasparna på hans dörr för han kan öppna den översta själv. Han ska inte vara helt lätt att rida, verkar ha bra fart i galoppen på stranden och han är tydligen väldigt bestämd.

Sion är hela 26 år och just nu står han i boxen med ont i ett ben. Men han har gått på många turer den mannen. Det här är en sån där häst jag tror man kan sätta vem som helst på, särskilt dem där som är lite osäkra för han gör inte så mycket, och han kommer definitivt inte springa iväg.

Esra är hingsten som jag tror Naomi sa är 23 år. Han har lite problem med astma och han står och stampar rätt mycket för han har problem med sina ben. Vi sprayar en blandning av kokosolja och något mer. Det ena lenar och gör det bättre och det andra gör att flugorna inte vill sätta sig och irritera ännu mer. Han är lite skrämmande, men egentligen ofarlig. Det är det där stampandet och jag vill inte gärna gå bakom honom, man vet ju aldrig.

De här hästarna sparkas inte. De försöker inte rymma. Efter en ritt släpps dem fria nere vid stranden och så springer de hem själva. När de kommit lunkandes ställer de sig på gräset där de brukar bli duschade och där går de runt och betar gräs i väntan på sin tur. Eller om de vet att lunchen är serverad så går de in i sina boxar. I början var jag lite nervös när 5-6 hästar gick omkring på en gräsplätt förhållandevis nära en väg, men lärde mig snart att de här gör inga dumheter, de vet var de ska hålla sig. I morse när jag kom till stallet var två boxdörrar öppna och Shandy och Zeubs stod en bit bort och betade gräs. Jag tog varsin grimma och när jag kom fram till dem stod de stilla och väntade på att jag fick på grimman och sen gick de snällt med tillbaka.

139

…är antalet dagar jag har varit här! Jösses vad tiden går. Jag tyckte det kändes som en evighet och nu är det snart slut. Fast jag är inte så olycklig för det. Det ska bli skönt att komma hem till vardagen igen. Längre än fem månader behövs tydligen inte. Det är supermysigt att gosa med Ronja, Lucian, Topiado och de andra, men i övrigt känner jag inte samma glädje längre när jag är i stallet som jag gjorde i början. Det hade kanske varit annorlunda om jag visste att jag kunde rida varje dag, det är ju ändå det som är det roliga. Borsta hästar och sopa golv är inte lika roligt. Dock gillar jag att duscha hästarna när de kommer tillbaka från ritten, även fast (eller kanske för att) jag alltid lyckas stå i motvind och bli typ helduschad själv också. Men det kommer för många, och för stora, människor som ska rida jämt och huvudsaken är ju ändå att hästarna räcker till dem. Det är bara tre av hästarna som de säger att jag kan rida på, och kommer det då fyra eller fem så är det liksom kört.

Jag har kommit på att jag ska skriva lite om alla hästarna så du får lära känna dem lite du också. De är rätt mysiga allihop faktiskt. Fast jag tänkte ta med bild också så jag får kuta runt med kameran och återkomma med det inlägget senare! Glyne säger att hade man jobbat i ett annat stall hade man antagligen blivit sparkad inom ett par veckor. De här sparkar inte. Dock är det så inrotat i mitt huvud att man inte går bakom en häst så jag blir fortfarande lite nervös när en häst vänder rumpan till. Nåt som till exempel Ronja gör titt som tätt. Och häromdagen gjorde hingsten Esra det! Han bara tyckte att han skulle snurra runt plötsligt medan jag borstade hans svans. Läskigt, men han är ju egentligen inte farlig han heller.

Idag var jag en sväng till stallet på förmiddagen och hann bara hem och vände innan jag gav mig av igen. Jag hade ett nytt körkort att hämta på konsulatet, så jag hoppade på en buss mot Oistins och hann fram med en halvtimme till övers innan Kristina skulle gå hem. Hon pratade perfekt svenska, men sa att hon inte pratar det så mycket. Hon är född och uppvuxen här, men åker till Sverige på somrarna. Lite festligt det där med språket och hur man pratar. Härom månaden var det en tjej, gissningsvis omkring 25 -30 år, som hade bott i USA i ”många år”, hon sa att hon var från Helsingborg från början och hon pratade som om hon börjat glömma språket, du vet med en amerikansk brytning och ingen som helst antydan till skånsk dialekt.

Efter att jag fått mitt körkort var jag lite sugen på nåt att dricka eller glass, gick till nästa busshållplats för att se om jag gick förbi nåt bra på vägen och vad tornade upp sig då? Jo, Lucky Horseshoe! Där var jag med Michelle och Ketala och drack Mudslide häromveckan. Och idag är det måndag och på måndagar kostar den bara tio dollar. Så det fick bli en sån! Och det var nog tur att jag hade fått i mig lite alkohol för bussresan i en överfull buss blev inte lika tråkig. Haha!

Och nu är klockan snart nio och jag slår igång en film och kommer nog inte vara vaken så värst länge till.

13

Ja, nu är det bara tretton dagar kvar. Jag tror att det är ungefär nu som jag landar i Toronto på första delen av resan, sen bor jag på hotell där över natten och flyger vidare mot Detroit på lördagen vid ettiden – bra tid, sovmorgon och gott om tid att äta frukost!

Idag har jag varit i stallet en sväng på morgonen. Blev kvar till nästan två, när Jenni skjutsade hem mig så jag skulle hinna till dagens Hash. Jag är lite tudelad, där den ena delen säger ”ja, det är klart du ska åka” och den andra är mer åt ”det är skönare att ligga i sängen och titta på film”. Sån är jag hemma också, en del tycker att jag borde träna och en del ligger i soffan. Men, jag hann. Det blev lite snabbt islängd lunch och byte av kläder. Michelle var i Holetown så jag skuttade på en buss. Det var på gränsen att vi hann fram men det gick bra. Det var en bra, lagom kort hash idag. Inga större konstigheter för en sån som jag som bara hänger med. En del andra tar ju ledarroll och springer hit och dit och letar efter tecknen man ska följa. Väldigt praktiskt och bra upplägg det där. De som vill springa springer först och kollar vägen, sen ibland är det lite klurigt att hitta ledtrådarna och då hinner de som promenerar ifatt. Ledtrådarna är högar med mjöl eller pappersbitar, de följer man. Sen finns det en ring med en prick i, som jag tror betyder att man måste kolla efter ledtråd. Och sen finns det ett kryss som man inte ska gå över. Det är ungefär så långt jag har kommit på mina tre gånger.

Får se om jag hinner med att åka med på hashen nästa lördag. Då är det nämligen middagsparty här. Sadé planerar att skriva ut menyer och ha lite olika att välja på, och jag ska visst göra efterrätterna. Nutellacheesecake och sist jag hörde var det en tanke om glass och paj. Det kommer nog bli trevligt! Det som är bra med efterrätter är ju att man gör dem i förväg, så beroende på när det är tänkt att börja så kanske man hinner hasha först. Vi får se!

Det har känts lite som att jag har skolkat den här veckan. Ledig söndag, måndag, onsdag, torsdag. Och när jag har varit i stallet har jag fått skjuts dit lite senare än bussen och sett till Eli en del av tiden, och sen dessutom fått skjuts hem tidigare än vanligt, så jag har knappt hunnit borsta hästarna som jag brukar. Men imorgon ska jag ta tidiga bussen igen och sen på måndag börjar lillen i skolan igen efter påsklovet (två veckor långt här).

Men nu, mina vänner, kan jag ligga i sängen och titta på en film med gott samvete! Natti natt!

Semester?

Det har varit rena rama semestern nu här ett par dagar. Ledig söndag, måndag och så idag och imorgon. Det gör mig inget alls faktiskt! Dels så blev det ju rätt många, och ett par av dem rätt långa, dagar här de senaste två veckorna och dels så finns ju tid och möjlighet att jobba på solbrännan. (Ja, jag var lite ironisk, det behövs nog egentligen inte.) Idag har jag dock hållit mig mestadels under tak. Det kanske skulle bli så att jag skulle till stallet på eftermiddagen så jag tyckte inte att det fanns någon större idé att ge sig iväg någonstans. Det är inte lika roligt att åka någonstans när man har en tid att passa, tycker jag. Fast jag tog en promenad till stan och shoppade lite matvaror i alla fall. Sen satt jag på trappen och läste en ny bok, ”3096 dagar” av Natasha Kampusch. Målet är att bli klar med den innan jag åker härifrån. Får se hur det går.

Den riktiga semestern kommer klampandes närmare med stormsteg. På fredag är det två veckor tills jag åker härifrån. Herregud, när jag kom hit kändes det som att det var en evighet innan slutet skulle vara här. Och nu, två veckor kvar. Emellanåt kan jag få en känsla av att ”har jag gjort tillräckligt” eller ”har jag utnyttjat tiden ordentligt”. Tänker främst på hemma när jag har lediga dagar, då brukar jag fundera på hur man egentligen bäst spenderar dem. Ska man göra mycket eller lite? Vara ute och iväg och göra saker, eller stanna hemma och inne och göra så lite som möjligt? Och sen när mina tre lediga dagar är över sitter jag på torsdagskvällen och funderar på om jag egentligen utnyttjade tiden rätt. Känslan börjar krypa på mig lite nu. Två veckor kvar. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Skulle jag ha gjort ditten eller datten oftare? En sak jag skulle ha gjort tidigare, så jag hade hunnit gjort det fler gånger, är ju att äta fisk i Oistins! Jösses vad gott det är! Jag tror inte jag hade kunnat åka till stränder oftare. Det finns ju en gräns för hur mycket sol man kan ta. Eller det tror jag i alla fall. Skulle jag ha umgåtts mer med folk? Skulle jag ha sagt ja till någon som ville ha mitt nummer eller bjuda på drink och middag? Nej, inte med dem valmöjligheterna. Bio har jag varit på så det räcker och blir över. Strosat i Bridgetown tillräckligt för att börja hitta. Åkt buss tillräckligt för att hela tiden veta på ett ungefär var jag är. Har jag missat någon sevärdhet, plats eller aktivitet? Jenni som har bott här i 27 år säger att jag nog har gjort och sett mer än hon av den här ön, så svaret blir förhoppningsvis nej. På kärleksfronten har det stått stilla som vanligt, men jag har i alla fall lyckats lura till mig ett par kramar från ett par både rätt snygga och trevliga killar. Alltid nåt! ;-)

Idag har jag för omväxlings skull varit på bio. (Ja, jag var lite ironisk där också.) Det blev ingen eftermiddagstur till stallet. Istället såg jag en lite annorlunda film som heter ”Desert dancer”. Den handlar om en kille i Iran som älskar att dansa, men att dansa är inte tillåtet. Men han sätter ihop en dansgrupp i en källarlokal. Han blir kär i en tjej i gruppen. Och hon i honom, men hon har problem med droger. Gruppen vill göra en show, men kan inte göra det hursomhelst, utan får leta sig ut i öknen och bara berätta om det för folk de känner. En i gruppen har sin bror på den andra sidan och blir tvingad att berätta om showen… Folk som ertappas göra sådant som inte är tillåtet slås med påkar och sparkas på, eller skjuts rentav ihjäl. Den här killen blir till slut tvungen att fly för sitt liv. Filmen är verklighetsbaserad och huvudrollen spelas av en oerhört snygg kille som tillsammans med tjejen skapar smått magiska dansnummer. Jag ska tipsa Nyköpings filmstudio om denna, tror den och filmen om Hector skulle vara klockrena där. Man gillar ju dem där lite udda filmerna där, de som inte följer den vanliga kommersiella normen liksom. Något som dock irriterar mig i sådana här filmer är när man pratar engelska med brytning för att det ska symbolisera att man befinner sig i ett annat land, istället för att använda originalspråket.

Två lediga dagar

Jag var ledig igår och höll till på Boatyard. Kvällen spenderades med Michelle i Oistins där vi intog lite fisk med tillbehör. Lika gott som sist! Vi var till Pat’s Place, där var jag med mamma och Åsa. Och igår när jag och Michelle var på väg att slå oss ner hojtade en kvinna från köket ”Hur är det med dig?” Jag har varit där en gång och hon frågade dessutom var de andra två var någonstans! Vissa människor har onekligen ett osannolikt minne! Den här damen måste ju träffa på hundratals människor varje dag och hon känner igen mig och kan dessutom tala om vilka jag var där med! Jag har bra minne för onödiga saker som datum och siffror, men uselt minne för ansikten.

Polisen var på hugget här igår. Först när bussen jag sitter på står i en korsning strax innan slutstationen står en polisbil i samma korsning. Snabbt slås radion av och killen som tar betalt och chauffören är snabba med att dra på sig bälten. Sen när vi stannar på hållplatsen kommer polisbilen och stannar framför. Undrar vad det var som gjorde att de blev stoppade. Brist på bälte, hög musik eller både ock? Då har poliserna hårt arbete framför sig i så fall för de flesta gula bussarna kör med hög musik (den ena högre än den andra) och han som tar betalt sitter oftast inte ens ner. Sen när jag kom ner på stranden gled en polisbil fram där nere. Och det gjorde den igen åt andra hållet ett par timmar senare. Och sist när jag lämnade stranden stod det två polisbilar vid en bar och verkade hålla på att reda ut något och sätta folk i sina bilar.

Det var ingen ritt bokad idag på morgonen så jag fick vara ledig idag också. Inte mig emot! Vilken strand skulle jag åka till?! Till slut kom jag fram till att jag ju lika bra kunde åka till Boatyard idag också. Det är ju den finaste stranden på ön, tycker jag, varför då åka nån annanstans egentligen!

Igår när jag klev fram till kassan sa tjejen bakom disken ”Vad är det du heter nu igen?” (man betalar ju 40 dollar i entrén som man får tillbaka i mat och dryck, och på den lappen skriver de ens namn så att de kan ropa ut det i högtalaren när ens mat är klar) och idag stod hon i baren och utbrast ”Hanna! Jag kommer ihåg ditt namn nu.”. Har man varit där många gånger då eller? Jag tror att det kan ha varit tionde gången idag. Men några gånger till ska jag nog kunna klämma in!

Efter två hela dagar i solen kan jag säga att jag känner mig lite varm, men inte bränd. Konstigt att jag har klarat mig från att bränna mig. Eller få någon konstig solbränna, som från t-tröjor och så du vet. Visserligen värmde jag ju upp i Mexiko i somras och på Teneriffa i november. Jag var ju fortfarande lite Mexiko-brun när jag kom hit. Nåja, det är ju bra i alla fall. Det är ju inget vidare att bränna sig i solen!

Nej, men om man skulle ta och slå igång en film kanske, för omväxlings skull!

Idag och bokrecension

Idag på eftermiddagen åkte jag och Michelle iväg för att vara med på dagens hash. Men vi hann inte dit för vi skulle leverera Leila till hennes pappa först. Men det blev trevligt ändå. Vi hade Michelles kusin Ketala med oss, antagligen var planen från början att droppa av henne någonstans på vägen. När vi hade lämnat Leila åkte vi till the Crazy Horseshoe och drack Mudslide och chokladshake, och delade på två portioner av såna där goda friterade jalapeños med ost i, här serverad med tamarindsås. Mycket gott, måste kolla i affären om det finns att köpa hem en flaska av. Samma som med frukten, både söt och sur på samma gång. Sen behövde Ketala handla lite så vi stannade på en affär innan vi droppade henne hemma och åkte hem.

I övrigt har dagen spenderats delvis i stallet. Tidig ritt och under tiden var det dressyrtävling. Bara 6-7 tävlande så det hann lagom ta slut innan Sadé och ryttarna kom tillbaka och jag kunde duscha hästar. Sen borstade jag lite på dem som var kvar och fick skjuts av Jenni till stan. Lunch och promenad hem.

När jag efter att ha hjälpt till att skicka iväg ryttare på ritt skulle jag leta upp Eli och Leila. När Leila fick syn på mig ropade hon ”Haaaannaaaaa!” med världens leende i hela ansiktet och kom springande mot mig och gav mig en stor kram. Kort därefter gjorde Eli samma sak. De är för söta de små liven! Leila gjorde samma sak på eftermiddagen när jag kom till huset, som om det varit veckor sedan vi sågs fast det bara var ett par timmar. Det är onekligen något väldigt speciellt med den lilla tjejen, och det har hon ärvt från sin mamma.

Ska vara ledig imorgon och det ser jag fram emot efter sju tidiga morgnar i stallet. Håller alla tummar och tår för att det kommer vara finare väder imorgon än vad det har varit idag – moln och regn – eftersom jag hade tänkt relaxa på stranden. Så gärna inget regn, tack, lite svalkande moln gör inget, men helst mest sol. Visserligen har jag så klart tänkt åka till Boatyard och där finns ju parasoll så lite regn går bra.

Nedräkningen fortsätter. 20 dagar nu…

Utlovad bokrecension kommer här. ”Marschmallows till frukost” skriven av Dorothy Koomson. Kendra flyttar hem till England igen efter en tid i Australien. Från början vet man inte varför hon flyttade dit eller varför hon flyttade hem igen, men det får man reda på vartefter i boken. Det börjar med att hon flyttar in i en lägenhet på tomten hos familjen Gadsborough. De har alldeles precis separerat visar det sig och Kendra blir mer och mer involverad, till en början ofrivilligt, i familjen med pappan Kyle och de två barnen, Summer och Jaxon. Familjen har sina problem, Kendra har sina, och man får följa med lite överallt. Bra bok. Fast jag är inte helt övertygad om att jag tyckte att slutet var så bra egentligen. Sen irriterar jag mig lite på att hon går från att absolut inte vilja bli involverad till att veta allt i en handvändning. Bra skrivet, men ska vi gå ner på detaljnivå tyckte jag att översättaren gillade uttrycket ”en smula” lite för mycket.

Pengar, Nat och Hector

Jag tror att jag kommer klara mig på pengafronten med lite kvar faktiskt. Tyckte det såg lite mörkt ut där i början, men när jag väl började hålla lite koll och tänka till lite så går det bra även på liten budget. Vissa dagar gör man ju inte av med något alls och andra dagar lite mer. Sen är ju jag rätt så sparsam av mig och tycker om att se pengar växa på banken och får ju liksom en kick av att se att det blir pengar över. Fast jag skulle inte påstå att jag har snålat nåt direkt här ändå. Jo, ibland kan jag tänka att man kanske skulle äta det här till middag, nej det här är billigare. Ja, lite så. Som tur är är jag ju inte någon storshoppare så jag ger mig inte ut och spenderar pengar i onödan. Fast något litet klädesplagg, om inte annat åtminstone en t-shirt med Barbados på, borde man ju kanske ha med sig hem.

Idag var jag iväg på bio efter den vanliga förmiddagsturen till stallet. ”Hector and the search for happiness” var en rätt så mysig film faktiskt. Lite småtokig ibland, rolig, tårframkallande, lite romantisk. Det fanns lite vapen och elaka människor också, så lite av varje. Filmen handlar om Hector, han är psykolog och börjar fundera lite på sitt liv och vad han egentligen tillför sina patienter. Han bestämmer sig för att ge sig ut på en resa för att ta reda på vad lycka är och hur man blir lycklig. Det var en sån där film som man blev lite varm i hjärtat av och lämnar salongen med ett leende på läpparna. Jag ska ta och skicka förslag om den filmen till Nyköpings Filmstudio, där skulle den passa utmärkt, är jag säker på! Jag skulle inte ha något emot att se den igen men jag tror inte att jag kommer att känna behov av att köpa den till min filmhylla.

Idag sällade Nat, 11 år, sig till skaran människor som kommenterat om att jag är vältränad. Eller stark sa han i och för sig, och det skulle ju kunna ha att göra med att jag bar deras valp, Rosita, utan större problem. ”Är hon tung?” sa han. ”Nej, inte värre än en säck mjöl”, svarade jag. Senare frågade han om jag var bra på jympa i skolan. ”Nej, varför skulle jag ha varit det?” (Jag typ hatade jympa i skolan.) ”För att du är så stark nu.” :-)

Imorgon är det tre veckor tills jag åker härifrån. Och på lördag är det tre veckor tills jag möter upp med systeryster i Ann Arbor, utanför Detroit. Lite coolt att säga ”Ses i Detroit” när vi skildes åt på flygplatsen för snart två veckor sen (två veckor redan?!). Det känns skönt att få komma hem till vardagen igen. Och tur att jag har planerat in en månads semester innan jag börjar jobba igen! Jag hade väl tänkt ta ett par långhelger eller så i höst/vinter, i övrigt hade jag inte tänkt att det skulle bli någon semester för min del igen förrän till nästa sommar. Jag har fått en lite halvcrazy idé om att dra till Las Vegas ett par dagar (förutsatt att schemat är oförändrat så kan jag ta ledigt en måndag och bli ledig i sex dagar) för att kolla in Celine Dions show som ju var huvudanledningen till att jag och syster skulle åka till USA år 2013, men hon var ju inte där när vi var där. Celine kör igång igen i augusti till januari. I en snabbkoll på en flygbiljettsida fick jag fram att man kan komma dit och hem för från ca 5000 kr. Bo kan man göra från nästan ingenting, jag tror det billigaste var något hostel för 700 kr för fem nätter (fast jag tror jag skulle vilja ha lite högre standard!). Inte för att Las Vegas är någon stad som jag desperat känner att jag vill tillbaka till, men ändå, en lite kul grej. Jaja, vi får väl se. Annars kan man göra som jag och Anne i november, åka till Teneriffa från Skavsta. De flyger dit och hem på torsdagar och lördagar. Vilket ju passar perfekt med om jag tar en måndag ledigt för då blir jag ju ledig lördag till torsdag. Jag skulle inte ha något emot ett besök till Västkusten under sensommaren heller, jag gillade det verkligen där.

Just ja, jag läste ju ut boken idag! Får skriva om den imorgon för nu tror jag att jag har svamlat tillräckligt.

Chill

Idag har det inte precis blivit mycket gjort. Jag var i och för sig till stallet en sväng på förmiddagen. En ritt med en brittisk familj på fyra personer. Sen underhöll jag Eli under Naomis lektion. Ja, och sen åkte vi hem. Hemma plockade jag fram boken igen. Lite svårt att läsa med en treåring som klättrar på en ibland, men det gick. Vid fyra-tiden dök Michelle upp med Leila och Janeeka. Michelle och Sadé spelade tv-spel medan barnen sprang runt och lekte, och jag försökte läsa, åtminstone stundtals. 80 sidor kvar nu.

Ett tag under dagen var jag inne på att åka iväg på bio på eftermiddagen. Såg en trailer om en ny film, som jag inte minns titeln på. Det var något med Hector och den eviga jakten på lycka, eller något åt det hållet. Såg ut som att den kunde vara nåt att se. Ska ju se ”The longest ride”, men tänkte spara lite på den. (Dessutom går den där andra om Hector i Holetown, så mycket lättare att ta sig dit och hem!) Hursomhelst, när det framåt eftermiddagen blev bortåt den tiden när jag kanske skulle ha åkt iväg så kände jag inte riktigt för det utan stannade hemma istället.

Vid något tillfälle var alla tre barnen i min säng och hoppade runt. Jag frågade varför de inte var i Elis rum och lekte. ”För vi vill vara med dig!” kom till svar nästan unisont. Gullepluttar! Eli säger att han vill följa med mig hem till Sverige och bo hos mig. Vill du inte bo med mamma längre? Nej. Idag sa han att han ville till pappa. Jaha, så du vill inte komma och bo med mig längre? Jo, men åka till pappa en sväng först. Ja, jösses.

Jag ska nog slå på plattan och kolla in någon film innan jag somnar. Sju-bussen till stallet imorgon så alarmet ringer 5.45 och 5.50. Jag vaknar på det första och går upp på det andra. Det där med att snooza förstår jag mig inte på!

Tre tisdagar kvar

Nu har jag 24 dagar kvar här på Barbados. Inte för att jag räknar eller så. Har börjat fundera på om det är något jag har missat, något som jag borde göra innan jag åker. Jag får luska lite i det med dem jag har lärt känna här.

Jag skulle inte ha något emot ett nytt besök i Hunte’s gardens! Fantastiskt ställe alltså. När jag läste skylten utanför ”The most enchanting place on earth” tänkte jag att där var de väl lite uppnosiga. Men det stämde. Ja, nu har jag ju förstås inte varit överallt så helt säker kan jag ju inte vara. Någon dag ska jag sätta mig och skriva recensioner på Tripadvisor om ställena vi besökte när mamma och Åsa var här. Och då ska jag verkligen poängtera att om man gillar blommor och trädgårdar så bara måste man åka till Hunte’s gardens!

Jaha, vad har jag gjort idag då? Inte så värst mycket. Stallet på förmiddagen. Det blev lite rengöring av sadlar och så förutom den vanliga borstningen. Sen in i bilen och blev skjutsad till Speightstown där jag hoppade in på KFC och åt lite lunch innan jag tog bussen till Holetown för att handla lite. Kött och sånt är ju lite billigare där, har jag kommit på. Dessutom gillar jag att åka buss här och åka iväg en liten stund. När jag kom hem igen var klockan tre nåt och jag tog min bok och satte mig på trappen och läste 50 sidor. ”Marschmallows till frukost”. Rätt bra bok. Tack Anne! Det tar mig lite tid men innan jag kommer hem ska jag ha läst ut den i alla fall.

En lite rolig grej i stallet igår. Lucia, en av hästarna, är jag lite så där, kanske inte rädd för, men något åt det hållet. Hon går runt lite i boxen när man borstar och bråkar med Ronja som står bredvid. Hon bet mig en gång också. Igår när jag var inne hos henne så gjorde hon som vanligt och gick iväg några steg, jag tror jag blev lite skrämd och hörde mig själv ryta till ”Stå still!” och sen rörde hon sig inte ur fläcken! Det var alltså så man skulle ha gjort från början. Hihi!

Imorgon kommer Nicholas Sparks senaste filmatiserade bok ”The longest ride” på biografen här. Undrar om jag ska åka iväg direkt imorgon eller om jag ska vänta till någon dag när jag är ledig och kan göra en heldag med ett strandbesök före.

Jaha, vilken film ska man titta på idag då?

Run all night och Black or white

Igår var jag på bio för tredje gången den här veckan. Först ”Home” i måndags, ”Black or white” i onsdags och igår ”Run all night”.

Kom på nu att jag aldrig skrev något om ”Black or white” så jag börjar med det. Den var helt okej. Kevin Costner spelar en man som i inledningen av filmen förlorar sin fru. Kvar är han och hans barnbarn som bott hos dem sedan hennes mamma dog vid förlossningen. Barnbarnets pappa är svart, den andra delen av familjen är vit, därav titeln. Pappan har aldrig direkt brytt sig om sin dotter, mest för att han har drogproblem. Men hans mamma, som spelas av en av kvinnorna från den trevliga filmen ”Niceville” (hon blev Oscarsnominerad för den rollen, och undrar om det inte var hon som vann också), Octavia Spencer, försöker få honom att bry sig och drar igång en vårdnadstvist. Ett av argumenten är att Costners karaktär dricker för mycket. En och en halv timme in i filmen stoppade bilden, och sen tändes lamporna. Det tog dem bortemot en halvtimme att få igång filmen igen. Men till slut fick man se slutet också. På det stora hela som sagt en rätt okej film. Inget man behöver springa till bion för att se och inte heller något som kommer hamna i min filmhylla skulle jag tro, om jag inte hittar den i nån fyndlåda om några år och får för mig att jag vill se den igen.

”Run all night” är action med Liam Neeson, och vår egen lilla Joel Kinnaman. Han var lysande, jag tror han kommer bli populär där borta i Hollywood. Han pratade med perfekt amerikansk brytning, inte en gnutta svensk klang. Lysande! Den här filmen handlar om en man, Jimmy, som ägnat stora delar av sitt liv åt att ha ihjäl folk, men aldrig åkt fast för det. Han är kompis med en annan skurk, Shawn (Ed Harris), som numera håller sig till lagliga affärer. Båda dessa män har varsin son. Jimmys son Mike (Joel) är familjeman med bra jobb, Shawns son Danny är mer inne på sälja-knarkspåret. Jimmy och Mike har inte setts på flera år och Mike har inte mycket till övers för sin pappa. Men så blir Mike vittne till ett brott som Danny är inblandad i. Danny och Shawn inleder jakten på Mike. Jimmy kommer in och hjälper till och plötsligt befinner sig Jimmy och Mike i livsfara, och jagas genom natten. Den var helt okej. Fast jag gillade nog ”Taken 3” lite bättre, de är ju inte helt olika. Måste se ettan och tvåan också, vid tillfälle. Den här filmen kommer det sannolikt ingen uppföljare på, men jag tror säkert vi kommer få se mer av Kinnaman!

Det blev ännu en lång dag i stallet i fredags, fast bara nio timmar. Fast inte särskilt effektiva på slutet eftersom jag mest väntade på skjutsen hem de sista timmarna. Men sen åkte hela familjen hem hit och Naomi skulle laga middag. Jag fick uppgift att göra efterrätt så jag slängde ihop en kladdkaka, som jag ska äta sista biten av nu! Michelle och Leila kom över också, trevligt. Gott också, pasta med räkor. Michelle hade sushi med sig som tydligen skulle vara förrätt.

Igår var jag ledig och spenderade dagen på Boatyard, oväntat. Nån kvart efter fyra drog jag mig neråt busstationen och hör och häpna, bussen som jag skulle åka med till Sheraton kom tio minuter för tidigt! Så den fick stå och vänta en stund! Det har man nog aldrig varit med om. Sen blev det  alltså lite bio. Hem trodde jag inte att jag skulle komma. När bussen väl kom var den fullproppad med människor. Herregud. Jag som måste se vägen för att inte må illa hade lite problem där i mitten av skaran, men det gick. Efter Bridgetown hoppar folk mest av och de sista tjugo minuterna finns det gott om platser. Som tur är!

Och idag blev det en väldigt snabb sväng till stallet på morgonen. Sadla tre hästar, borsta de övriga nio, kolla vatten och hö, och sen 10-bussen hem. Det var tre personer, eller så på bussen, och jag tror inte det hoppade på en enda under resan. Så på påskdagen tror jag inte man ägnar sig åt att åka buss i det här landet. Dock åkte vi förbi tre-fyra kyrkor som det sjöngs i. Jag skulle åka direkt till stranden var planen, men när jag satt på bussen var det molnigt så jag strosade hem och lagade lunch istället. Hade tänkt vara hemma och kanske åka iväg och äta middag, men så sken det upp så vid halv tvåtiden gick jag ut och tog bussen mot Holetown och åkte till en strand utanför The Lone Star hotel, vet inte vad den heter. Alleynes beach kanske, bukten heter visst det precis där, Alleynes bay alltså. När jag åkte hemåt var jag inte direkt sugen på att äta ute så jag åkte hem och åt en låda ur kylen. Så det blev en billig dag idag!

Så man kan säga att livet rullar på här. Nedräkningen har börjat. 26 dagar kvar nu. Igår var det fyra månader sedan jag kom hit så nu är jag inne på min femte månad. Otroligt. Det känns skönt och samtidigt lite konstigt. Tänk att inte kunna sätta sig på en buss för 9 kronor och åka till en strand med vit sand, grönt kluckande vatten och vajande palmer. Och jobba som vanligt igen ska man göra också. Fast man kan inte påstå att jag har legat på någon latsida här. Stallet fem dagar i veckan, bakning och barnvaktande. Så det kommer inte bli någon chock för kroppen att åka och jobba i alla fall.

Nej, nu ska jag sluta svamla om ointressanta saker och ta den där kladdkakebiten! Imorgon ska jag upp tidigt igen. Natti natti!

Trött

När jag loggar in här på datorn står det att bloggen innehåller 224 inlägg, men genom mobilen står det 226. Knasigt!

Här sitter det skyltar uppe lite här och var om att man inte får skräpa ner, att det är olagligt och så vidare. ”You are now entering a litter free environment” är ett exempel. Ändå är det skräp typ överallt. Hemma i Sverige har vi folk som plockar och jag har faktiskt sett nån sån här också någon tidig morgon, men jag tror inte de är lika nitiska som hemma. Sen har jag vid två tillfällen sett den som jobbar på bussen (de har en chaufför och en som går runt och tar betalt) slänga ut saker genom dörren bara så där. I helgen en kille som slängde ut ett sånt där pappglas man får dricka i på snabbmatskedjorna, den största varianten, och idag var det en kvinna som rullade ihop nåt papper och slängde ut. Hur tänker man där liksom? Vem tänker man ska plocka upp det? Hur lång tid tar det för naturen att bryta ner ett plastlock och ett sugrör? Det tar FEM ÅR att bryta ner en cigarettfimp och det vågar man ju inte tänka på hur många som slängs som om det var helt okej överallt. Det var en snubbe som slängde det som var kvar av en cigarr idag när han skulle hoppa på bussen, så där låg den och pyrde på trottoaren sen. Kunde du ta in drickan/godiset i bussen, med innehåll, kan du väl för fasen ta med det som blir kvar till en sopkorg! Sånt där förstår jag mig verkligen inte på.

I tisdags blev det en heldag i stallet. Från halv åtta till efter klockan sex på kvällen. Kan väl kanske inte påstå att jag jobbade effektivt hela tiden, men fram till bortemot ett, halv två höll jag mig sysselsatt med att borsta hästar, sadla, hjälpa till med ivägskickande av ryttare, och sen göra rent 8 sadlar och 8 träns, duscha återkommande hästar. Sen slog jag mig ner i skuggan och väntade på lunchleverans. Det finns en park ganska nära, Farley Hill, där det var något musikaliskt på gång på eftermiddagen så jag hade livemusik. Vet inte vad, det var inget överflöd av bilar, men det lät som de hade jublande publik. Kanske var någon form av soundcheck inför någon kvällstillställning. Fast rätt lång sådan i så fall och de körde flera låtar. Bra i alla fall, med lite underhållning, även om jag satt och slumrade (och önskade att gräset hade varit i skugga så man kunde ha lagt sig ner). Först närmare halv fem kom det tillbaka folk. Och efter klockan sex var lektionen slut och bilen tillbaka och vi kunde åka hem. Jag kunde egentligen ha åkt hem tidigare men hästarna kom tillbaka för sent för att jag skulle hinna med tolvbussen, och när tvåbussen åkte förbi trodde jag att jag behövdes på eftermiddagen. Och sen var det liksom lika bra att stanna kvar.

Både igår och idag har jag precis på det berömda håret missat tolvbussen hem. Ingen annan har varit hemma så jag har ju varit tvungen att stanna. Märkligt nog har hästarna plötsligt kommit tillbaka väldigt snabbt. Förut, innan jag hade besök, var det sällsynt att någon häst visade sig innan min buss gick och någon annan tog hand om dem när de kom in. Nu tre dagar på rad har de haft bråttom hem, men en kvart för sent för att jag skulle hinna med bussen. Igår var det ingen i grannstallet som kunde skjutsa mig så jag promenerade bort förbi parken där bussen från Indian Ground går förbi. Gick till det andra stoppet för att försöka hitta lite skugga. När jag stått där en stund körde en bil ut från husen ett tjugotal meter bort och backade tillbaka till mig och undrade om jag ville ha skjuts. I Mile and a quarter, som är typ halvvägs mellan stall och Speightstown, hann jag stå på busshållsplatsen cirka två minuter innan det kom en buss. Tack för det! Idag fick jag skjuts med Trisha, som fortfarande var kvar i grannstallet till samma ställe, men fick vänta längre. När jag satt på bussen kom jag på att jag behövde köpa bröd (orkade inte baka eget just nu, hade behövt handla till det också förresten) och var vrålhungrig (det blir lätt så när man fått i sig två äpplen sedan frukost åtta timmar tidigare) så jag kom på att jag lika bra kunde åka till Holetown. Då slapp jag promenera hem från stan också. Win win.

Imorgon har jag sovmorgon ända till 7. Ritt både på morgon och eftermiddag så för säkerhets skull borde jag kanske ta med något att äta till lunch. Det är antagligen jag som har uppgiften att duscha hästar när de kommer tillbaka efter morgonritten och det är långfredag så bussarna går kanske lite som de vill. Enligt hemsidan ska dem gå som vanligt på söndagar, men vem vet.

På lördag är jag ledig. Så då blir det så lite som möjligt gjort. Som jag känner mig just nu kommer jag inte vilja hänga med på någon hash på lördag, lite synd för jag har ju faktiskt bara varit med på två och det var på alla hjärtans dag senast. Det blir nog relax på Boatyard, jag måste ju jobba på att bättra på solbrännan nu! Bara 29 dagar kvar nu ju! Häromdagen var det en turist som först tyckte att jag hade fint bruna ben och sen att de var muskulösa. Ja, sa jag, jag har tydligen ”outstanding genetics”. Hon verkade hålla med.

Snart nio, jag tror inte ens jag bryr mig om att slå på plattan idag. Släcker lampan och hoppas på att vakna med ny energi imorgon. Var trött redan när jag kom hem idag vid tretiden, men fick lite energi av att spendera eftermiddagen på trappan med två åtminstone mestadels glada treåringar.