Ge blod!

Jag minns inte riktigt när jag började som blodgivare. Jag har för mig att jag hann gå i ett par år och tänka att jag skulle bli givare innan jag väl kom iväg. Nu har jag gett 30-talet gånger så det måste vara minst tio-tolv år sen jag började.

Anledningen till att jag blev blodgivare är att om något händer mig vill jag kunna få blod om jag behöver det. Men blod kan inte tillverkas på konstgjord väg så om det ska finnas i lager så måste någon ge. Och jag kan inte vara så självisk att jag förväntar mig att det finns där för mig utan att jag själv gör det jag kan. Jag skulle gladeligen ge blod varje dag om jag fick, men tyvärr måste man ju vänta fyra månader mellan gångerna. Med tanke på att det är så sällan och faktiskt bara tar ca halvtimmen (inklusive tid för fika) så tycker jag egentligen inte att det finns några ursäkter att inte bli blodgivare. Om man inte har någon sjukdom som sätter stopp för det då förstås.

Om du vill bli blodgivare men har lite svårt att ta dig iväg så kan du anmäla dig till Jappregistret. Då kommer dem att tjata på dig! Anmäla dig kan du göra här: www.jappregistret.se

Om du har bestämt dig men inte vet vart du ska bege dig så kan du kolla in på www.geblod.nu! Där finns adresser, telefonnummer, mailadresser, öppettider och allt annat som kan tänkas vara värt att läsa inför en blodgivning.

Sedan ett år tillbaka ger jag trombocyter också. Dessa är en beståndsdel i blodet. När du skär dig bildar trombocyterna ett nät i såret och på så sätt upphör blödningen. Ungefär så har jag fått det förklarat för mig. Jag följer en kille på Facebook, Erik Ståhl (www.erikstahl.se). Han skrev häromdagen att behandlingen han får varannan vecka kräver 1500 blodgivare! Och så skrev han att hans trombocytvärde ligger på ca 10. Mitt trombocytvärde har jag för mig låg på 290. Oj, tänkte jag.

Trombocyter får man ge varannan vecka, men jag måste åka till Eskilstuna så det blir inte så ofta. Kunde man lämna här i Nyköping skulle jag göra det så ofta man får! Igår var jag i Eskilstuna för fjärde gången. Och varje gång är det någon som tittar konstigt på mig och frågar "Åker du ända hit bara för det?" Ja, svarar jag. Lite tröttsamt, varför kan de inte bara vara glada? Är det så konstigt att vilja hjälpa till och göra det man kan för andra?

Jag älskar att hjälpa till där jag kan. Om det bara är så enkelt som att tala om vägen för någon som inte hittar. Och om någon från ett sjukhus skulle ringa och säga att jag är en perfekt donator av något som jag egentligen inte behöver så skulle jag inte tveka en sekund.

Bilden föreställer en del av maskineriet som centrifugerar fram trombocyterna ur blodet. Maskinen tar en mängd blod som åker genom slangarna och hit och dit. Sen åker blodet tillbaka in i armen igen och så tar maskinen en ny mängd. Och så håller det på i nån timme eller så. Efter givningen har man blivit av med ca 75% av sina trombocyter men det har bildats lika många nya redan nästa dag. Det känns inte särskilt varken under tiden eller efteråt.

Jag har gått ett tag och tänkt att jag skulle anmäla mig till Tobiasregistret. Och nu gjorde jag det just.