Smärtsam åkomma

Jag lider av Kronisk Kyssabstinens sedan flera år. Det är för det mesta en ganska smärtsam åkomma, men i vissa fall kan det vara väldigt smärtsamt. Särskilt om den drabbade befinner sig nära förälskade par. Vanliga symptom kan vara ensamhet, plötsliga gråtattacker och en känsla av otillräcklighet och utanförskap. Kyssar är det enda kända botemedlet. En kram kan dock tillfälligt verka lindrande.

Fimpa

Vad är det med rökare och deras cigarettfimpar? Hur kommer det sig att alla tycker att det är okej att slänga fimpen på marken? Man lyckas bära cigaretten orökt i sitt paket i fickan, men så fort den är rökt så måste man slänga den på marken.

Det tar fem år för naturen att bryta ner en cigarettfimp. På fem år hinner många fåglar picka i sig många fimpar. Och många nyfikna barnfingrar hinner stoppa många fimpar i munnen. Enligt en SIFO-undersökning som gjordes 2005 så slängde svenska rökare ca 1,7 fimpar var på marken varje dag. Varje dag! Om man räknar med att det finns 1,2 miljoner rökare så blir det närmare 745 miljoner fimpar per år...

Vad tror man ska hända? Ska fimpen själv hoppa upp i sopkorgen? Springa till återvinningen själv?

Det är ju fan inte klokt egentligen!

Golfbollar

Såg du Minuten när det gick på tv? Kul program tyckte jag. Peter Settman gjorde hela showen värd att se. Han är verkligen underbar. Men måste säga att hon Malin funkade också.

Vi körde en tävling häromåret, likt den där med Filip och Fredrik som gick på femman. Fast våran hette Vem kan slå ledningsgruppen. Ett antal lag tävlade mot ledningsgruppen i olika grenar varje vecka. En av gångerna var uppgiften att ställa tre golfbollar på varandra. Ingen lyckades.

Bollarna låg kvar i fikarummet när jag var på lunch en dag, så jag tänkte undrar om det verkligen går. Greppade tre bollar. Det gick. Det tog mer en än minut, men det gick. Undrar om det går med fyra, tänkte jag vidare och greppade en boll till. Det gjorde det. Inte fem dock.

Ryktet gick på jobbet. När jag kom upp nån dag senare var det någon där uppe som absolut inte trodde att det gick, ens med tre. Helt omöjligt, sa han. Mitt vittne från dagen innan försökte hålla med mig, men han trodde oss inte. Så jag var ju tvungen att göra det igen. Och märkligt nog gick det. Och det tog inte mer än ett par minuter.

Ytterligare någon dag senare kom jag upp igen, då satt hela ledningsgruppen där och påstod att det går inte alls. Mitt vittne, som nu sett det två gånger, kunde inte hjälpa till att övertyga den här dagen heller. Det är helt omöjligt, sa dem. Så jag fick ju lov att göra det igen. Men jag fick äta min lunch först.

Jag blev faktiskt grymt imponerad på mig själv att jag lyckades få upp bollarna på beställning så där. Med folk tittandes och väntande. Fyra golfbollar i en stapel liksom. Vissa dagar går det ju knappt ens att ställa upp två på varandra! Har du testat?!

Man måste se till att "dimplarna" (inbuktningarna) i bollen hamnar mitt uppe på. Så att man kan pricka in en dimpel i nästa boll i den under. Och så vidare. Det gäller att vara stadig på hand och inte ge upp så fort dem ramlar, för det lär dem göra. Om och om och om igen. Men till slut. Då står de där.

För att få bildbevis också stretade jag länge och flera dagar innan jag lyckades hemma. Men det gick till slut och här är bildbeviset.

Kladdkaka

Världens bästa kladdkaka hittade jag och min syster recept på i Kamratposten för hundra år sedan. "Mörk som novembernatten" kallades den. Den bakas titt som tätt här! Fast nu var det väldigt längesen...

3 ägg
4,5 dl socker
2,25 dl mjöl
2 tsk vaniljsocker
150 g smör
6 msk kakao

Blanda och baka i bröad form i ca 45 minuter i 175 grader. Ibland behövs längre tid, ibland kortare.

Semester 2013

Tänkte berätta lite om förra sommarens semester. Semestern som varit i planen i nära fyra år. Det började med att jag såg någonstans att Celine Dion skulle börja ett treårskontrakt på Colosseum i Las Vegas och jag sa till min syster "ska vi sikta på augusti 2013". Det blev juli istället och när vi väl hade bestämt hur rutten skulle gå stod det klart att Celine skulle inte hålla några konserter de dagar vi var i Vegas. Attans dålig tajming! (Av henne eller oss låter jag vara osagt.) Men, vi överlevde.

Vi flög till Seattle på midsommarafton. Tog hyrbilen ner förbi Portland, Sacramento, San Francisco, Los Angeles och åkte genom och bodde kvar i Death Valley på vägen till Las Vegas. Allt var trevligt och bra på sitt sätt. San Francisco var en trevlig stad, dit kan man åka igen. Nere i Death Valley var det varmt. En märklig värme som liksom aldrig försvann, det var lika varmt vare sig solen var uppe eller inte. Klockan nio på kvällen kunde man fortfarande nästan steka ägg på stenbordet utanför receptionen på hotellet. 134 grader Fahrenheit såg vi som mest på bilens termometer. Det är ungefär 50 grader Celius.

Las Vegas kan man nog säga mycket om. Galen stad! Hotellen som slåss om att vara häftigast. Du hittar både Eiffeltornet och Frihetsgudinnan här. Och så kan du åka gondol på kanalerna i Venedig på The Venetian (där bodde vi i en svit på ca 65 kvadrat). Det du absolut inte får missa om du åker dit är att kolla in fontänen framför The Bellagio!

Från Vegas flög vi över till Miami och spenderade två dagar där. En vid poolen och det fantastiska havet. En i en hyrbil med nedfällbart tak ner mot Florida Keys, vi åkte inte längre än Islamorada. Kanske om vädret hade varit bättre att man hade gillat det mer. Och om badplatserna hade varit finare, för dem två vi hittade var inte så roliga. Det hade man annars kunnat tänkt sig. Att det skulle vara fina vita stränder och grönt vatten, men inte där vi var. Det ena stället var det dessutom bara lera på botten, bara lite mer än knädjupt och man kom upp och luktade gyttja. Fanns dusch som tur var. Vi längtade tillbaka till Miami Beach just då! För där var det helt fantastiskt!

Sen flög vi ner till Bahamas och spenderade fem dagar på Long Island. Cape Santa Maria Beach är en av de vackraste i världen, har National Geographic slagit fast ett par gånger. Det kan nog vara så! Jag har inte sett så många sådana stränder, men vackert var det onekligen! Lite som på Robinson och i filmen "Den blå lagunen". Magiskt!

En annan sak du absolut inte ska missa om du ska till USAs västkust är Redwood-skogen där uppe ovanför San Francisco. Det var helt fantastiskt. Enorma träd! Vissa som man kunde gå in i! Ett som vi såg, med det passande namnet Big Tree, hade en omkrets på omkring 21 meter!

Om du har Instragram och vill se lite fler bilder så sök på taggen #usaochbahamas2013!

Blott ett minne #4

Min pappa jobbade på sjön. Och av någon anledning gick jag alltid och längtade efter att jobba på båt. Tyckte det verkade spännande. Och nu har jag gjort det. Ja, jag kom visserligen hem igen för snart 8 år sen.

Pappa kom med en annons från DN där det stod att de sökte bagare/konditor till en amerikansk lyxkryssare. Jag tänkte att jag kunde ju söka i alla fall. Att jag skulle få det trodde jag ju inte. Jag jobbade den dagen det var intervjuer så jag kunde inte åka dit. Men kontaktpersonen ringde mig och vi pratade i kanske fem-tio minuter. Några dagar senare ringde han som skulle vara kökschef och vi pratade i tio minuter. Ytterligare några dagar senare hade jag ett meddelande från kontaktpersonen att de ville ha mig i sitt team.

Båten var en lyxkryssare med som mest 114 passagerare. Vi började med en kryssning i Medelhavet, sen gick vi utan passagerare över Atlanten, tog ungefär en månad, sex tiodagars-kryssningar från Ushuaia (Argentina) till Antarktis, ett par veckor utan passagerare upp till Brasilien och sen en kryssning där. 3½ månad. Vi inledde med knappt två veckor, har jag för mig, i Grekland med sjösäkerhetskurs. Så totalt var jag borta i fyra månader.

Det var en underbar upplevelse på det stora hela. Jag var sjösjuk då och då, men för det mesta var det lugna vatten. Även Drake's Passage (passagen mellan Argentina och Antarktis) var spegelblank ett par gånger, det hade vår svenske kapten aldrig tidigare sett, och han hade innan vi kom ner dit sagt att det är minst 5-10 meter höga vågor. Så man var ju lagom skraj när man väl kom dit. Men som sagt, två av våra tolv passager var det spegelblankt. Några gungade det ganska rejält, ibland flög porslinet i köket. Jag kom på att åksjukeplåster bakom örat tog bort allt vad sjösjuka heter, det var fantastiskt! Minns en gång när jag satt i personalmatsalen och åt frukost. Jag fick hålla i både glas och macka och spjärna emot en del med benen. Där satt jag och tittade ut på enorma vågor som for utanför fönstret och mådde som en kung. Underbart. Fick dock höra några historier om dem där plåstren. Bland annat om en dam som mitt ute på havet packat sina saker och sagt att "nu får ni ringa en taxi för nu ska jag åka hem".

Antarktis var fantastiskt. Jag gick bara av båten fyra gånger. Men man stod ju på däck och såg ut över vidderna, och fotograferade. Vädret var strålande under våra första kryssningar, sen blev det sämre och sämre. Det var ju högsommar när vi kom dit vid jul. Ska man åka dit bör man nog göra det i december eller januari. Bort i februari var det molnigt, blåsigt och kallare. Isberg, pingviner, valar, albatrosser och späckhuggare. De sistnämnda såg jag bara en gång men det var sjukt häftigt.

Helt klart är i alla fall att Antarktis är den vackraste platsen på jorden. När solen skiner! Det är en nästan sjuk tanke att tänka att jag har varit där.

Det var lite komiskt. Jag åkte i november. Sommaren före var jag i Norge och då åkte vi på valsafari. Ett par månader senare står jag på däck på en båt, där jag får betalt för att vara, och ser valar flåsa och dyka var och varannan dag. Eller det är nog en överdrift, jag såg inte så många, men du förstår hur jag tänker.

PS. Jag har tagit några av dessa bilder själv, de andra är tagna av naturalisterna på båten. De som kan allt om naturlivet och djuren och som hade lite längre objektiv på sina kameror.

Mat

Häromkvällen satte jag mig med mobilen i högsta hugg och penna och papper framför mig. Och så sökte jag upp hur många kalorier det är i olika saker. Sen räknade jag ut hur många kalorier det blir i till exempel om man gör egen cole slaw och fetaostkräm. Gjorde ett snabbt överslag till att en sallad - bara grönsakerna - inte ens kommer upp i 30 kalorier.

Anledningen till räknandet var ju då för att se vad man skulle kunna äta på 2-dagarna annat än soppor och shakes. De är ju trots allt inte så LCHF. Det jag gillar mest med LCHF-mat är att man håller sig mätt så mycket längre än när man äter kolhydrater som vanligt. Och det tänker jag kan vara en fördel när man inte ska äta så mycket.

Det jag kom fram till är att om man skulle skippa frukost och bara äta lunch och middag så kan man äta 250 kalorier per mål. Det skulle då kunna betyda en sallad på 25 g sallad, 50 g tomat, 50 g gurka och 25 g paprika för 30 kalorier. 100 g kyckling eller annat kött för ca 120 kalorier. Någon form av sås/dressing för 100 kalorier.

Ett minus som jag dock har kommit på är att om jag äter lunch och middag som ovan då har jag ju förbrukat alla mina kalorier. Men jag känner mig själv. När jag sitter i soffan framför tvn på kvällen då kommer det alltid ett sug, förr eller senare. Med soppor, shakes och bars har jag sparat baren till sist. Mumsat på den, långsamt, njutit av varje tugga (de är himla goda) vid 21-tiden. Inte ens ett äpple kan man ju äta då om man redan ätit alla dagens kalorier! Vet inte hur det skulle gå... men man kan ju inte annat än testa. Sopporna finns ju kvar!

Ge blod!

Jag minns inte riktigt när jag började som blodgivare. Jag har för mig att jag hann gå i ett par år och tänka att jag skulle bli givare innan jag väl kom iväg. Nu har jag gett 30-talet gånger så det måste vara minst tio-tolv år sen jag började.

Anledningen till att jag blev blodgivare är att om något händer mig vill jag kunna få blod om jag behöver det. Men blod kan inte tillverkas på konstgjord väg så om det ska finnas i lager så måste någon ge. Och jag kan inte vara så självisk att jag förväntar mig att det finns där för mig utan att jag själv gör det jag kan. Jag skulle gladeligen ge blod varje dag om jag fick, men tyvärr måste man ju vänta fyra månader mellan gångerna. Med tanke på att det är så sällan och faktiskt bara tar ca halvtimmen (inklusive tid för fika) så tycker jag egentligen inte att det finns några ursäkter att inte bli blodgivare. Om man inte har någon sjukdom som sätter stopp för det då förstås.

Om du vill bli blodgivare men har lite svårt att ta dig iväg så kan du anmäla dig till Jappregistret. Då kommer dem att tjata på dig! Anmäla dig kan du göra här: www.jappregistret.se

Om du har bestämt dig men inte vet vart du ska bege dig så kan du kolla in på www.geblod.nu! Där finns adresser, telefonnummer, mailadresser, öppettider och allt annat som kan tänkas vara värt att läsa inför en blodgivning.

Sedan ett år tillbaka ger jag trombocyter också. Dessa är en beståndsdel i blodet. När du skär dig bildar trombocyterna ett nät i såret och på så sätt upphör blödningen. Ungefär så har jag fått det förklarat för mig. Jag följer en kille på Facebook, Erik Ståhl (www.erikstahl.se). Han skrev häromdagen att behandlingen han får varannan vecka kräver 1500 blodgivare! Och så skrev han att hans trombocytvärde ligger på ca 10. Mitt trombocytvärde har jag för mig låg på 290. Oj, tänkte jag.

Trombocyter får man ge varannan vecka, men jag måste åka till Eskilstuna så det blir inte så ofta. Kunde man lämna här i Nyköping skulle jag göra det så ofta man får! Igår var jag i Eskilstuna för fjärde gången. Och varje gång är det någon som tittar konstigt på mig och frågar "Åker du ända hit bara för det?" Ja, svarar jag. Lite tröttsamt, varför kan de inte bara vara glada? Är det så konstigt att vilja hjälpa till och göra det man kan för andra?

Jag älskar att hjälpa till där jag kan. Om det bara är så enkelt som att tala om vägen för någon som inte hittar. Och om någon från ett sjukhus skulle ringa och säga att jag är en perfekt donator av något som jag egentligen inte behöver så skulle jag inte tveka en sekund.

Bilden föreställer en del av maskineriet som centrifugerar fram trombocyterna ur blodet. Maskinen tar en mängd blod som åker genom slangarna och hit och dit. Sen åker blodet tillbaka in i armen igen och så tar maskinen en ny mängd. Och så håller det på i nån timme eller så. Efter givningen har man blivit av med ca 75% av sina trombocyter men det har bildats lika många nya redan nästa dag. Det känns inte särskilt varken under tiden eller efteråt.

Jag har gått ett tag och tänkt att jag skulle anmäla mig till Tobiasregistret. Och nu gjorde jag det just.

It's in the air

För ett antal år sedan hittade jag en sida på nätet där man kunde publicera dikter. Amerikansk sida så jag fick ju skriva på engelska. Här är en som jag måste säga att jag är väldigt nöjd med.

It's in the air

Sun comes up
over mountain tops
The wind whispers
sweet words of spring

Flowers bloom
on fields of love
My hand in his
our dreams connect

Trees gently dance
in wind so calm
Raindrops drip
on quiet lakes

We sit and listen
hear meadows sing
Our hearts they pound
like drummers' hands

In sweet touch
his lips meet mine
Surrender now
let feelings fly

Blott ett minne #3

Året är 1991. Det mitten av november, 14e om jag inte missminner mig. Det är torsdag. Jag är på prao på Gimo ridskola den här veckan. På torsdagen skulle vi äntligen få rida! Jag tjatar till mig att få rida Roulette. Henne gillar jag. Hon är vit och pigg. Inte slöa och långsamma som Pelle och Bruno.

Det börjar bra. Vi rider runt i ridhuset lite på egen hand. Men så i ett hörn bestämmer sig Roulette för att vända och gå åt andra hållet. I trav går det rätt fort. Jag hinner inte märka att hon går åt fel håll förrän jag flyger in i väggen och dimper ner på golvet. De vuxna kommer springande och en av dem vänder på mig. Det gör inte särskilt ont precis då, men snart så. Aj aj aj. Hon tror att jag kanske har en axel som är ur led. Ambulanspersonalen får jobba länge bara med att få upp mig på båren. Det gjorde ont så fort de försökte lyfta mig.

Vi kommer till sjukhuset i Gimo. Där får jag smärtstillande. Tydligen för mycket, visar det sig senare, men jag mådde fint. Pappa är där. Undrar hur han kom dit? Vi får vänta en stund på ny ambulans. Tydligen någon hjärtpatient som det är mer bråttom med. Vi kommer sedermera fram till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där röntgar dem min vänstra brutna överarm. Den är av på två ställen och biten i mitten är kluven. Det räcker inte att bara gipsa utan jag ska få ligga i sträck. De söver mig och borrar in en pinne i underarmsbenet precis vid armbågen och hänger helt enkelt upp min arm i en ställning i sängen. Och där får jag ligga. I nästan tre veckor.

Jag minns särskilt ett par tillfällen den gången på sjukhuset. En gång skulle vi ner till röntgen. På väg in i en hiss är det någon snäll vitklädd dam som ska hjälpa till... Den här ställningen på sängen är en ram där min arm hänger i en mitella och så från pinnen i armbågen går det en lina upp i ställningen och ner på andra sidan och i linan där hänger det vikter. Dessa vikter ska ju hålla armen sträckt så att den läker ihop utsträckt, så att säga. Ja, och nu då när vi ska in i hissen så kommer den här hjälpsamma vitklädda damen ur hissen och tycker att det ser trångt ut att komma in i hissen för oss så hon lyfter helt enkelt på vikterna och svänger in dem över sängen... Behöver jag säga att det gjorde jävligt ont?!

En annan gång var sisådär två veckor efter att jag hade hamnat i den där sjukhussängen så kom man på att man kanske egentligen skulle behöva tvätta mitt hår. Och borsta. (Det hade varit lättare att bara klippa av det tror jag... definitivt mindre smärtsamt!) Målet blir då att stoppa in ett lakan under mig och sen att några på varje sida lyfter och så drar någon ner madrassen så att man sen har fritt att tvätta mitt hår och låta vatten rinna ner i en hink under sängen. Problemet är bara att det gör jävligt ont att bli lyft när armen sitter där den sitter och inte är läkt. Så det hela tog ett antal timmar... Hoppas någon har tagit lärdom och såg till att göra madrasser med en löstagbar del vid huvudet! Det hade ju varit väldigt fiffigt.

Hästen på bilden fick jag skickad till mig av en vänlig släkting efteråt. Det satt en lapp om halsen på hästen där det stod "Klantskalle". Väldigt fin, tycker jag!

Alla hjärtans dag

Idag är det årets mest deprimerande dag. Eller jag menar, mest romantiska dag. Dagen när alla älskande älskar varandra lite extra mycket. Man ger blommor och chokladaskar, ringar sätts på fingrar och lite extra långa tända ljus står på middagsbordet. Kanske röda servetter och lite dyrare vin i glasen. Oxfilé istället för falukorv på tallriken. Barnen hos barnvakten...

Eller så är man inte nöjd med partnerns ansträngning idag. Kanske hen inte bryr sig om dagen tillräckligt, tycker att det bara är ett försäljningstrick från handeln. Eller så anstränger hen sig för mycket. Alltid finns det något att gnälla på. Personligen tycker jag att du bara ska vara jävligt nöjd om du har någon där hemma som älskar dig!

Själv väntar jag fortfarande på något så enkelt som att någon ska viska "jag tycker om dig" i mitt öra.

Grattis Robbie!

Grattis på dagen Robbie Williams! Jämn födelsedag minsann! Hoppas frugan och Teddy tar hand om dig idag!

Jag var på din konsert i Göteborg. Var det 2005 kanske? Juli i alla fall. Minns inte om det var på min födelsedag eller dagen efter. Jag fick biljetten i present. Och himla bra var det! Du skötte dig briljant och nu måste jag säga att jag knappt kan vänta till maj när det är dags igen. Fast denna gång i Stockholm och inomhus. Jag tror att det kan vara lite extra bra den här gången för visst är det så att du har gjort lite nya versioner av gamla klassiker? Jag såg en video på Facebook med en av mina absoluta favoritlåtar, "Dream a little dream of me". Jag är lite särskilt förtjust i dem där gamla härliga låtarna, så det ska bli spännande!

Grattis igen! Ses den 15 maj!

Vikt

Vikt är ett märkligt fenomen. Det går upp och ner. Lättare upp än ner tyvärr. Men nånting jag har märkt är att så fort jag har lagt upp en plan och satt igång med något som förhoppningsvis ska ge resultat åt rätt håll så känner jag mig direkt smalare. Det behöver inte vara så att det egentligen är någon skillnad, det bara känns så direkt. Lite komiskt.

Jag brukade använda första hålet på skärpet, nu är jag inne på andra. Haha, kanske går man och drar in magen lite mer?

Om man tänker efter borde det ju egentligen vara ganska lätt att gå ner i vikt. Det handlar ju liksom om att inte äta mer än vad man gör av med, det är ju ren och skär matematik och logik. Det borde ju vara självklart. Men ändå är det så svårt. För min del kan jag säga att det finns ju så mycket som är gott och jag är inte den som är den. Jag hatar ordet "unna" och äter det jag vill när jag vill ha det. Jag har inga spärrar på det där med att man bara äter godis på helger till exempel. Vilket kanske egentligen är mitt problem!

Jag blir så vansinnigt avundsjuk på folk som säger att de mår fysiskt dåligt av att inte få träna. Jag tror jag kanske var på 5-10 pass förra året? Ja, nåt sånt. Jag måste verkligen tänka träna träna träna för att komma iväg. Det går liksom inte per automatik som det gör för andra. Jag kör mer per automatik att lägga mig i soffan och slå på dvdn.

Dessa två saker tillsammans gör ju att det inte är så konstigt att vikten är som den är. Det som är mest tragiskt egentligen är ju att jag gick ner 18 kilo med Viktväktarna för ca 13 år sen, och nu sitter man här med dem och några kilon till. Jag som satt där med min kompis och fnissade åt dem som talade om på mötena att de var där för andra, tredje, fjärde, femte... gången. Jag skulle aldrig låta det gå så, aldrig tillbaka. Men efter att ha varit superduktig och inte ätit så mycket som en gnutta mer än jag skulle, tackat nej till allt, tänkte jag att jag skulle ta en paus en stund... Big mistake, big, huge.

Nåväl, -3 kg sedan 1 januari. Inte jättebra siffra, men lagom när jag skulle komma igång med träningen i början av januari gick jag ju och drog på mig en förkylning. Nu känns det dock som att jag kan vara på en bra väg, med det här med 5:2andet och tankar kring träning. Man får vänta och se helt enkelt.

Turinhästen

Jag tror att det kan vara så att jag precis har sett det absolut sämsta som någonsin producerats inom filmindustrin. "Turinhästen". Den får till och med "Pulp fiction" och "Bridesmaids" att verka som femstjärniga storfilmer! Kvällens Filmstudio-film var verkligen ingen munter historia.

Filmen utspelar sig på 1800-talet och innehåller en dotter och hennes pappa som bor i ett hus och har en häst i stallet utanför. Mannen som pratade lite kort om filmen innan den började sa att den är väldigt lång (ca 2½ timme) men "helt enastående". Jag satt hela filmen igenom och väntade på det där enastående. Den var enastående tråkig, det kan jag hålla med om. Istället för att skriva så mycket mer om filmen tänkte jag istället vända på steken och komma med lite tips till framtida filmskapare, med utgångspunkt från den här filmen.

Om du tänker göra en film...

1. ...börja med att komma på en bra historia, storylinen är liksom hela filmens ryggrad. Tänk på att handlingen ska greppa tag i betraktaren och hålla kvar hen hela filmen igenom. Använd gärna mycket dialog (dock inte för mycket heller). Emellanåt kan man låta bildspråket tala, men inte gärna hela filmen igenom. Det blir ganska tråkigt i längden.

2. ...anställ hyfsade skådespelare, några som åtminstone har fler miner än bara en och samma buttra uppsyn. Och som gärna kan prata så att det låter naturligt.

3. ...filma inte till exempel dörrar, ryggen på en av karaktärerna som bara sitter, fönstervyer och kastruller med vatten som ska koka upp, alltför länge, det blir en väldigt tråkig film. Tro mig.

4. ...tänk över soundtracket. Lite mer variation än en och samma låt hela filmen igenom är att föredra. Och gärna då musik som är lite roligare än sådant man kanske hör på begravningar.

5. ...kanske du ska fundera över hur många gånger du behöver visa samma sak i filmen. Om vi tänker oss att din film ska utspela sig över 6 dagar kanske man inte behöver se hur karaktärerna klär på sig, dricker en varsin hutt brännvin till frukost och äter en varsin potatis till lunch och middag varje dag. Eller mockar stallet för den delen. Det är inte jätterolig underhållning.

Betyg: Ett trettiotal personer lämnade salongen under filmens gång, behöver jag säga mer?


PS. Vad tänker du om jag dessutom säger att filmen var svartvit?

Grattis Jennifer!

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Jennifer Anistons födelsedag! Grattis! Jag hoppas Justin ser till att du får en härlig dag! Det är du värd!

Jag gillar dig och har så alltid gjort. Det var väl genom "Vänner" som bekantskapen med dig började, tror jag. Efter det gick det bara rakt uppåt för din del, karriärmässigt. Några av mina favoritfilmer är "The object of my affection" och "The switch". Jason Bateman är bra, och ni var bra tillsammans. Senast jag såg dig i en film var nog "Management" och den gillade jag. Generellt kan man säga att jag gillar en film direkt när jag vet att du är med i den. En film som Jennifer är med i måste vara bra. Lite så tänker jag. Fast det stämde visserligen inte med "The good girl", men man kan ju inte lyckas jämt.

Jennifer, jag tror att du är en riktigt fin person. Även på insidan alltså. Jag tror att du är snäll och omtänksam, generös (då menar jag inte att du sprider pengar omkring dig) och framför allt rolig att vara med. En sån där person som man vill ha som vän. Det är bara att säga till om du har en öppen plats... ;-)

Igen, grattis!

Vemdalen

Jag tog mig en tur upp till Vemdalen i veckan som gick. En kompis säsongsjobbar på ett konditori däruppe. Det blev två dagar skidåkning och en dagstripp till Norge. Skidåkning utför backe var två år sedan sist, men det gick bra ändå. Inget fall på ändan denna gång. Fast skidpatrullen trodde de skulle få jobb när jag frivilligt lagt mig ner i backen vid ett tillfälle. Men han kunde lättad åka vidare nerför backen.

Nedan är en bild från Björnrike som jag tyckte blev rätt så bra. Syns inte så bra på bilden att det var en solig dag, men det var det. Riktigt gött. I den här backen var vi nästan först att åka ner på morgonen. Bara ett annat spår fanns i manchestermönstringen i backen.

Synd bara att benmusklerna inte riktigt var i form... Det får nog bli lite mer benträning inför nästa gång!

Jag gillade backarna både på Vemdalsskalet och i Björnrike. Klövsjö ingår i liftkortet också, men dit var vi inte. Det fanns liksom nåt för alla. Både korta och långa backar, alla färger och svårigheter, knapp-, ankar- och sittliftar. (Jag har aldrig tycket så mycket om sittliften som den här gången...) Den andra dagen hade jag dock uppskattat de korta backarna mer än de långa, men jag gillade "Riket" skarpt i Björnrike. Jag lyckades ju till och med ta mig ner den svarta biten av den backen! Grymt! (I mitt tycke var den dock inte så mycket värre än resten av backen som var blå.)

Blott ett minne #2

Kommer inte alls ihåg när det var. Men jag skulle gissa på nånstans på 80-talet. Kan tänka mig att jag var nånstans i 10årsåldern och min syster således fyra år yngre. Hon, jag och pappa hade varit ute och fiskat och var på väg tillbaka hem till huset igen.

Huset ligger på Skogsøya. Där bodde från början två systrar tillsammans med varsin bror. Pappas mormor och morfar bodde på den vänstra sidan. Det är ett fint litet hus. Det var grönt men har blivit vitt på senare år. Det ligger bara på andra sidan vägen från en strand och bara några hundra meter från bryggan där färjan lägger till. På den bryggan låg det en affär men den lades sedermera ner.

Hursomhelst, den här dagen gled vi fram över vattnet i godan ro. Men tydligen lite för nära ett par fåglars bo. De började med att cirkulera och låta illa, men när de märkte att vi höll vår kurs började de gå till attack också. Där satt vi i den lilla motorbåten och blev nästan spetsade på fågelnäbbar. Pappa stuvade ner oss under en varsin filt och försökte styra samtidigt som han själv fick lov att gömma sig under jackan. Lite roligt så här nu i efterhand kanske men då var det lite lätt läskigt.

Kontentan? Åk inte för nära ett fågelbo, det kan vara farligt!

Utmaningen

Jag tänkte göra om mina regler för utmaningen som jag skrev om tidigare. Jag kom häromveckan på att jag skulle testa att köra 5:2. Jag tror så här ett par veckor senare att det kan vara ett sätt man skulle kunna leva faktiskt. Visst är man hungrig mellan varven men det är bara idag, imorgon är det som vanligt igen.

Från och med måndag gäller följande:
- Fortsätter med 5:2andet
- En dag i veckan låter jag mig själv äta vad jag vill (drömmen är ju att man den dagen ska känna att "nej, jag behöver inte äta något onyttigt idag"... Det kan ju faktiskt bli så när man får...)
- Förbud mot att äta onyttigheter gäller alltid på jobbet (det är där det mesta skulle slinka ner annars skulle jag tro...)
- Målsättningen är att träna tre gånger i veckan, men ibland räcker inte tiden till (med t.ex. engagemang i två styrelser...)
- Utomlands = frizon

När man inte får äta ditten och datten är man väldigt uppfinningsrik med vad man istället kan sätta i sig, har jag märkt, så jag har kommit fram till att jag tror egentligen inte riktigt att förbud mot vissa saker hjälper. Min tanke är att äta mindre, gå ner i vikt. Om jag då sätter i mig det här istället för det där som jag annars hade ätit, ja men då är ju ändå kaloriintaget detsamma. Hade det varit att jag ville vänja mig av med något då hade ju ett förbud kunnat funkat.

På det stora hela kan man säga att jag skulle aldrig kunna gå in i något och tänka att jag aldrig mer skulle få äta det ena eller det andra, för så vill jag inte ha det. Godis, chips och andra onyttigheter är gott, och jag tänker inte aldrig mer äta något av det. Bäst vore ju om man kunde hitta en gyllene medelväg...

Tvådagar

Den här veckan har jag kört två två-dagar. Onsdag och fredag. Tre shakes och en bar om dagen. Fast i sanningens namn fuskade jag igår och åt två shakes och två barer. (100 kalorier för mycket, jag vet.)

Visst är man hungrig, men det blir inte särskilt smärtsamt eftersom man kan påminna sig om att imorgon äter jag som vanligt igen.

Så jag kan nog sammanfatta första veckan som att det har fungerat utmärkt hittills.