Gos

Jag saknar lilla Gos! Jag vet att det låter lite konstigt. Men hon var så go. Jag vet egentligen inte om hon var en hon. Det har jag bara bestämt för mig själv. Jag vet inte heller egentligen vad hon heter, men jag har kallat henne lilla Gos sedan en Friskis-kompis och numera granne kallade henne för det. Det är ett oerhört passande namn för gosig är precis vad hon är.

Första gången jag träffade henne satt jag på huk framför eluttaget på parkeringen och funderade över hur många timmar det var tills motorvärmaren borde gå igång. Då hörde jag ett lite plingande ljud och jag tittade upp. Hon kom gåendes på räcket fram till mig och klev rätt upp i min famn. Bara så där. Jag var ju tvungen att stanna kvar ute en bra stund bara för det. Sen kunde hon sitta mitt i gatan och se sig omkring och komma gåendes emot mig och då var man ju så klart tvungen att stanna och klappa lite. Jag har ingen aning om var hon bor, men hon verkar ha flyttat härifrån för jag har inte sett till henne sedan kring jul. Igår när jag var ute och gick hoppade jag nästan till av lycka när jag tyckte mig höra plinget från bjällran hon hade i sitt svarta halsband med orange tassavtryck på, men nej, det var nog bara önsketänkande.

Förresten, lilla Gos är en katt. Jag är egentligen inget kattperson. Jag upplever att katter ofta är oberäkneliga och man vet aldrig var man har dem liksom. Men lilla Gos, hon var bra fin hon.

Och nej, jag ska inte skaffa katt, men däremot borde jag besöka Eros och Nokia som tydligen ska bli föräldrar vilken dag som helst. Kattungar är ju så fantastiskt söta ju!