5 veckor kvar idag. Tills flyget lyfter mot Mexiko. Jag landar i Cancun om ungefär 2½ timme faktiskt.
Häromdagen satt jag och sökte lite på Facebook för att se om det finns någon sida för hotellet. Hittade en som skapats av gäster och där folk gjort inlägg i stil med "Jag är där om en vecka, längtar!" och så där. Sen fanns det också lite inlägg där folk efterfrågade tips om saker att göra och såna där saker. Lite festligt tycker jag att det är att vissa tycker att till exempel maten är sagolik och andra säger att den tråkig. Men så är det väl med allt tänker jag! Det som oroade mig en aning är att man tycker att det är lämpligt att ge 5 dollar i dricks vid varje måltid och 1 dollar per drink. Herregud, 26 dagar, det har jag fan inte råd med! Fast det stod också att många inte ger dricks och att personalen är lika nöjd med det. Tur det!
Det slog mig häromdagen att det kanske inte var den bästa idén att boka en sån här resa alldeles själv. Vad ska jag göra i fyra veckor i ett främmande land liksom?
Tänkte att jag skulle packa ner 4-5 böcker. Jag är visserligen inte en särskilt snabb läsare, men ska man vara borta själv känns det som att sannolikheten är rätt stor att det kommer finnas mycket tid över till att läsa, och då tänker jag att det är bäst att ladda upp, ifall att. Och är det någon gång jag faktiskt tycker om att läsa så är det på semestern. Annars blir det inte mycket sånt.
Jag har fått ett tips på en bok från Gerd: Jojo Moyes "Livet efter dig". Är det någon som har några fler tips?
Gärna kärlek, eller deckare, absolut inte rysare. Gillade Karin Alvtegens böcker, särskilt "Svek", men absolut inte "Skugga" för den slutade så knäppt. Har lyssnat mig igenom Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon (har sista kvar), de gillar jag. De bästa böckerna jag läst är nog "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" av Håkan Nesser och Fredrik Backmans "En man som heter Ove" - båda himla roligt och bra skrivna. Dock började jag på Fredriks andra "Min mormor hälsar och säger förlåt", men den föll mig inte alls på läppen på samma sätt, tyvärr. Här kan jag även säga att den ska inte vara alltför tjock, med för liten text för då kommer jag inte ens börja. Det är roligare att läsa böcker där jag kommer nånvart! Måste finnas på pocket, det finns annat som ska få plats i väskan!
lördag 17 maj 2014
måndag 12 maj 2014
Vårens filmstudio
Jag tror inte jag har skrivit så mycket om vårens senaste filmstudiofilmer. Det här har varit min andra termin med filmstudion. Har tittat lite nyfiket och tänkt att jag skulle gå med, men liksom inte kommit iväg. Men så inför höststarten så pratade Jangen, som var med i styrelsen på Friskis, om att det skulle börja och då passade jag på att fråga hur det fungerade. Och på den vägen var det. Förra terminen var jag väldigt nöjd med filmerna på det stora hela och fyra av dem hamnade ju dessutom i min filmhylla sen. Den här terminen behöver jag inte köpa några filmer. Jag har faktiskt missat hela tre stycken, av nio, det är jag lite irriterad på mig själv för. Men jag har inte varit hemma så vad skulle man göra liksom! Här följer en liten snabbrecension av de filmer jag sett:
"Återträffen", "Turinhästen" och "Inte bara honung" har jag redan skrivit om.
"Förtrollad av Paris"
En lite småmysig fransk film, som enligt utsago ska bygga på tre sagor men innehålla hundratals sagoreferenser. Jag vet inte riktigt vad man menar när man säger "bygga på" i det här fallet. Det fanns en scen där Laura går i en skog med en röd luva och stöter på en man som hon frågar om vägen, det ska väl vara Rödluvan det. En annan sen där Sandro måste lämna en bal vid midnatt för att hämta sin mamma och köra henne hem från jobbet, och tappar sin sko i trappen, det ska väl vara Askungen. I en pjäs är det ett barn som äter ett äpple och faller död till marken, Snövit. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för att filmen bygger på sagorna för det. Hursomhelst, filmen handlar om olika relationer. Det är mamma dotter, far son, vänner, grannar, älskare, gifta par och så vidare. Huvudpersonerna är Laura och Sandro som träffas på en bal. Vet inte varför den heter som den heter, men jag antar att den utspelade sig i Paris och att förtrollad är ett sago-ord, så man tyckte väl att det passade.
"Bakom stängda dörrar"
Ännu en fransk film och rätt bra också. En elev skriver en uppsats om sin helg hemma hos en kompis. Han får hjälp med sitt skrivande av läraren och fortsätter skriva om kompisen och hans familj. Läraren läser och diskuterar det som händer med sin fru, som spelas av Kristin Scott Thomas (henne gillar jag!). Ibland är det lite roliga scener där man ser scenen utspela sig och läraren och eleven som diskuterar och så ändras det i scenen. Rätt rolig ibland. När man tittat klart på filmen vet man egentligen inte alls vad det var som hände där hemma hos elevens kompis.
"The grand master"
Varje bild är som ett konstverk, sa kvinnan som pratade om filmen innan de slog igång den i tisdags. Mjo, vackert filmad är den onekligen. Men jag förstod inte mycket. Det skulle vara en snabblektion i Kinas historia, sa hon också. Ja, jag vet inte. Den skulle handla om en kung fu-mästare som ska sluta och utmanar en yngre talang som då tar över om han vinner matchen. Det gör han men jag uppfattar aldrig riktigt att han blir den nye mästaren genom det. En annan kille, som var lärling hos han den förste, är ute och härjar och likaså dottern till han den där förste mästaren. Det blir en massa fajtande och scenerna är långa och utdragna, men ibland rätt fascinerande filmade. Det tog visst 9 år att färdigställa filmen. Personligen tycker jag inte att det var värt arbetet, men så hade den visst vunnit en massa priser så det finns tydligen de som tycker det.
I höst är det dags igen. Jag har redan betalat! Har man väl kommit in är det dumt att gå ur, känner jag! För det är ett trevligt tisdagsnöje, även om filmerna inte alltid är jättebra. Man får se sånt man annars inte skulle ha sett.
"Återträffen", "Turinhästen" och "Inte bara honung" har jag redan skrivit om.
"Förtrollad av Paris"
En lite småmysig fransk film, som enligt utsago ska bygga på tre sagor men innehålla hundratals sagoreferenser. Jag vet inte riktigt vad man menar när man säger "bygga på" i det här fallet. Det fanns en scen där Laura går i en skog med en röd luva och stöter på en man som hon frågar om vägen, det ska väl vara Rödluvan det. En annan sen där Sandro måste lämna en bal vid midnatt för att hämta sin mamma och köra henne hem från jobbet, och tappar sin sko i trappen, det ska väl vara Askungen. I en pjäs är det ett barn som äter ett äpple och faller död till marken, Snövit. Men jag vet inte om jag skulle kalla det för att filmen bygger på sagorna för det. Hursomhelst, filmen handlar om olika relationer. Det är mamma dotter, far son, vänner, grannar, älskare, gifta par och så vidare. Huvudpersonerna är Laura och Sandro som träffas på en bal. Vet inte varför den heter som den heter, men jag antar att den utspelade sig i Paris och att förtrollad är ett sago-ord, så man tyckte väl att det passade.
"Bakom stängda dörrar"
Ännu en fransk film och rätt bra också. En elev skriver en uppsats om sin helg hemma hos en kompis. Han får hjälp med sitt skrivande av läraren och fortsätter skriva om kompisen och hans familj. Läraren läser och diskuterar det som händer med sin fru, som spelas av Kristin Scott Thomas (henne gillar jag!). Ibland är det lite roliga scener där man ser scenen utspela sig och läraren och eleven som diskuterar och så ändras det i scenen. Rätt rolig ibland. När man tittat klart på filmen vet man egentligen inte alls vad det var som hände där hemma hos elevens kompis.
"The grand master"
Varje bild är som ett konstverk, sa kvinnan som pratade om filmen innan de slog igång den i tisdags. Mjo, vackert filmad är den onekligen. Men jag förstod inte mycket. Det skulle vara en snabblektion i Kinas historia, sa hon också. Ja, jag vet inte. Den skulle handla om en kung fu-mästare som ska sluta och utmanar en yngre talang som då tar över om han vinner matchen. Det gör han men jag uppfattar aldrig riktigt att han blir den nye mästaren genom det. En annan kille, som var lärling hos han den förste, är ute och härjar och likaså dottern till han den där förste mästaren. Det blir en massa fajtande och scenerna är långa och utdragna, men ibland rätt fascinerande filmade. Det tog visst 9 år att färdigställa filmen. Personligen tycker jag inte att det var värt arbetet, men så hade den visst vunnit en massa priser så det finns tydligen de som tycker det.
I höst är det dags igen. Jag har redan betalat! Har man väl kommit in är det dumt att gå ur, känner jag! För det är ett trevligt tisdagsnöje, även om filmerna inte alltid är jättebra. Man får se sånt man annars inte skulle ha sett.
söndag 11 maj 2014
ESC
Det jag tycker är lite festligt med Eurovision och Melodifestivalen är denna hatkärlek som råder. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har hört folk säga att "de som tittar på Melodifestivalen har inget liv" och "lägg ner skiten". Jag hatar sport men skulle aldrig ens tänka tanken att säga något om att lägga ner OS och alla olika VM, även om det mest bara stör tv-tittandet. Igår tyckte jag att de sa på radion att Eurovision-finalen kostar ca en halv miljard. Jag googlar och läser att finalen i Malmö förra året kostade Skåne 15 miljoner. Det är väl inget?! Jag googlar lite till och hittar en artikel från Expressen om att Östersund vill söka Vinter-OS 2014 (ser inte när artikeln är från) och där står det att det krävs investeringar på mellan 5 och 6 MILJARDER! Och här gnäller man om att skattebetalarna skulle få betala om vi vann Eurovision... Hmm.
Förra året tittade 3,5 miljoner människor på första deltävlingen av Melodifestivalen, och minst lika många finalen. Det är definitivt inget "skit" man lägger ner! Det tror jag alla på SVT är rörande överens om. Eurovision-finalen brukar, tror jag, ligga på omkring 125 miljoner tittare ute i världen. Försökte hitta lite tittarsifferstatistik om OS, men hittade bara en sida där det stod att 7,9 miljoner svenskar såg minst tre minuter av OS 2010 och det tycker jag inte var vettig information. Det gjorde nog säkert till och med jag. Och hallå, OS håller på i en månad! "Minst tre minuter" känns lite ynkligt då!
Igår var det alltså final i Eurovision song contest. Det har jag tittat på så länge jag kan minnas. Tittade inte på mer än röstningen året när jag bodde på Irland, 1999, när Charlotte Perrelli (Nilsson då) vann med "Take me to your heaven". Men i övrigt tror jag att jag har tittat varje år. Så ock igår.
Hade laddat upp med morotsstavar och dip i kylen. Och eftersom jag ska börja köra LCHF imorgon och min kollega Em pratade om en kaka som lät så god på jobbet i fredags så hade jag även bakat en kladdkaka med Plopp. (Kan meddela att precis så god som den ser ut på bilden blev den! Tack Em, för tipset!) Men när jag väl satt där på kvällen var magen full av mat från middagen hos chefen, så jag lyckades sitta i två timmar i soffan utan att tänka en enda tanke på något att äta - det är inte vanligt för att vara jag kan jag säga. Så det enda jag åt var en bit av kakan. Morotsstavarna ligger kvar i vattnet i skålen i kylen. (När jag var liten kom vi på att morötterna blev så härligt krispiga när man skalade dem och la i vatten i kylen.)
Men för att återgå till huvudpoängen. Eurovision alltså. Jag är sån där som bara tittar på finalen, även efter att de började med kvaltävlingar. Jag hade papper och penna framför mig och gav låtarna betyg vartefter. Måste säga att årets utbud var lite tunt. Kanske är det så att man skulle behöva börja kolla på kvalen och kanske även "Inför"-programmen, bara för att höra låtarna fler gånger. Vissa låtar behöver man höra ett par gånger för att uppskatta dem.
Av de 26 låtarna fick 1 ett minus (Polen), 5 en etta, 8 en tvåa, 9 en trea (Österrike bland andra), 2 en fyra (Danmark, Nederländerna), 1 en femma (Sverige).
Mitt första intryck - helt opåverkad av sånt som stått i pressen för jag har inte läst eller hört något - av Österrikes låt var en trea i betyg. Okej, men inte så mycket mer liksom. Intryck av artisten - lite märkligt att man väljer att ha kvar skägget om man vill se ut som en kvinna. De flesta kvinnor har ju inte skägg. Men rösten är bra och vad spelar det för roll hur man ser ut egentligen? Tänker inte så mycket på texter och eventuella budskap, så sånt lämnar jag till andra att analysera om de tycker det är viktigt.
Jag tror att Conchita vann på personligheten och vad hen står för snarare än på låten i sig. Men idag när jag lyssnade på låten igen så måste jag säga att den är inte så dum. Jag är nöjd med vinnaren. Jag tror inte att vi kommer minnas låten ungefär nu nästa år, men vi kommer minnas Conchita.
Förra året tittade 3,5 miljoner människor på första deltävlingen av Melodifestivalen, och minst lika många finalen. Det är definitivt inget "skit" man lägger ner! Det tror jag alla på SVT är rörande överens om. Eurovision-finalen brukar, tror jag, ligga på omkring 125 miljoner tittare ute i världen. Försökte hitta lite tittarsifferstatistik om OS, men hittade bara en sida där det stod att 7,9 miljoner svenskar såg minst tre minuter av OS 2010 och det tycker jag inte var vettig information. Det gjorde nog säkert till och med jag. Och hallå, OS håller på i en månad! "Minst tre minuter" känns lite ynkligt då!
Igår var det alltså final i Eurovision song contest. Det har jag tittat på så länge jag kan minnas. Tittade inte på mer än röstningen året när jag bodde på Irland, 1999, när Charlotte Perrelli (Nilsson då) vann med "Take me to your heaven". Men i övrigt tror jag att jag har tittat varje år. Så ock igår.
Hade laddat upp med morotsstavar och dip i kylen. Och eftersom jag ska börja köra LCHF imorgon och min kollega Em pratade om en kaka som lät så god på jobbet i fredags så hade jag även bakat en kladdkaka med Plopp. (Kan meddela att precis så god som den ser ut på bilden blev den! Tack Em, för tipset!) Men när jag väl satt där på kvällen var magen full av mat från middagen hos chefen, så jag lyckades sitta i två timmar i soffan utan att tänka en enda tanke på något att äta - det är inte vanligt för att vara jag kan jag säga. Så det enda jag åt var en bit av kakan. Morotsstavarna ligger kvar i vattnet i skålen i kylen. (När jag var liten kom vi på att morötterna blev så härligt krispiga när man skalade dem och la i vatten i kylen.)
Men för att återgå till huvudpoängen. Eurovision alltså. Jag är sån där som bara tittar på finalen, även efter att de började med kvaltävlingar. Jag hade papper och penna framför mig och gav låtarna betyg vartefter. Måste säga att årets utbud var lite tunt. Kanske är det så att man skulle behöva börja kolla på kvalen och kanske även "Inför"-programmen, bara för att höra låtarna fler gånger. Vissa låtar behöver man höra ett par gånger för att uppskatta dem.
Av de 26 låtarna fick 1 ett minus (Polen), 5 en etta, 8 en tvåa, 9 en trea (Österrike bland andra), 2 en fyra (Danmark, Nederländerna), 1 en femma (Sverige).
Mitt första intryck - helt opåverkad av sånt som stått i pressen för jag har inte läst eller hört något - av Österrikes låt var en trea i betyg. Okej, men inte så mycket mer liksom. Intryck av artisten - lite märkligt att man väljer att ha kvar skägget om man vill se ut som en kvinna. De flesta kvinnor har ju inte skägg. Men rösten är bra och vad spelar det för roll hur man ser ut egentligen? Tänker inte så mycket på texter och eventuella budskap, så sånt lämnar jag till andra att analysera om de tycker det är viktigt.
Jag tror att Conchita vann på personligheten och vad hen står för snarare än på låten i sig. Men idag när jag lyssnade på låten igen så måste jag säga att den är inte så dum. Jag är nöjd med vinnaren. Jag tror inte att vi kommer minnas låten ungefär nu nästa år, men vi kommer minnas Conchita.
fredag 9 maj 2014
Snart semester
Jag går liksom och väntar på något, känns det som. Inspirationen att sätta igång. Jag vill ju gärna ha gått ner några kilon till semestern. Sen att man sannolikt inte kommer göra annat än att äta (all inclusive-hotell...) och kanske dricka lite, under semestern, det är en annan sak. Som vår praktikant sa häromveckan "huvudsaken är att man är snygg när man kommer dit". Så sant som det är sagt!
Hursomhelst, igår insåg jag att det kommer inte bara ske magiskt. Även om man verkligen skulle önska att det var så. Så jag bestämde mig helt enkelt för att från och med måndag är det LCHF som gäller. Just nu ligger jag nånstans mitt emellan. Lagar jag nåt blir det oftast LCHF, fast jag kanske lägger till något inte så LCHF. Och ibland blir det bara köttbullar och snabbnudlar. Och sen sitter man där på kvällen och är sugen och småäter på det ena och det andra.
Jag säger som min kompis Maria som lagt om sin kost "så länge jag kan påverka det" blir det så strikt jag klarar. Och då menar jag, och Maria, alltså att skulle jag bli bjuden på nåt annat så äter jag.
LCHF är bra mat. Gott och snabbt mättande, man behöver inte lika mycket mat, och man håller sig mätt länge. En del verkar tro att LCHF handlar om att dricka olja och äta smör, vilket ju så klart är ganska väldigt långt från sanningen. Som jag har förstått det från de böcker jag läst i så är det kolhydraterna som får blodsockret att gå upp och ner och det är det som gör att man känner sig hungrig. När man äter åker sockret upp och när det dalar igen, vilket det gör snabbt beroende på vilken typ av kolhydrat man ätit, blir man sugen eller hungrig. Äter man inte så mycket kolhydrater håller sig blodsockret på en stadigare nivå och det är därför man inte känner hungern på samma sätt. I stort kan man säga att man ska undvika livsmedel som innehåller mer än 5% kolhydrater per 100 g. En tumregel är att av energin man får i sig under en dag ska 20 % vara protein, 75% fett och 5% kolhydrater. Det betyder för den skull inte att tallriken kommer drypa av fett utan det är ju faktiskt så att ganska lite fett ger ganska många kalorier, jämfört med antalet protein-kalorier i en köttbit. Så en köttbit, mycket grönsaker och en fet sås på tallriken så har du fixat det.
Jag har kommit på att parmesanchips är ruskigt gott. Och ännu bättre blir det om man blandar i lite tacokrydda! Inköpt på LCHF-butiken, tror den vanliga innehåller rätt mycket socker och sånt där som man ska undvika. Säkert en hel del E621 också, smakförstärkare som tydligen kan ge cancer (hur mycket måste man äta då?!). Förut har jag försökt göra ostchips med gouda-ost, men det blir inte bra för den smakar bränt så fort den blivit lite brun i kanten. Så det kommer bli mitt kvällssnacks framöver, det och ölkorv och pepparsalami!
Jag har inte ätit chips på evigheter men trots att det är Eurovisionsschlagerfinalen på lördag tänkte jag ändå köra på morotsstavar och dip. Det är inte dumt det heller!
Hursomhelst, igår insåg jag att det kommer inte bara ske magiskt. Även om man verkligen skulle önska att det var så. Så jag bestämde mig helt enkelt för att från och med måndag är det LCHF som gäller. Just nu ligger jag nånstans mitt emellan. Lagar jag nåt blir det oftast LCHF, fast jag kanske lägger till något inte så LCHF. Och ibland blir det bara köttbullar och snabbnudlar. Och sen sitter man där på kvällen och är sugen och småäter på det ena och det andra.
Jag säger som min kompis Maria som lagt om sin kost "så länge jag kan påverka det" blir det så strikt jag klarar. Och då menar jag, och Maria, alltså att skulle jag bli bjuden på nåt annat så äter jag.
LCHF är bra mat. Gott och snabbt mättande, man behöver inte lika mycket mat, och man håller sig mätt länge. En del verkar tro att LCHF handlar om att dricka olja och äta smör, vilket ju så klart är ganska väldigt långt från sanningen. Som jag har förstått det från de böcker jag läst i så är det kolhydraterna som får blodsockret att gå upp och ner och det är det som gör att man känner sig hungrig. När man äter åker sockret upp och när det dalar igen, vilket det gör snabbt beroende på vilken typ av kolhydrat man ätit, blir man sugen eller hungrig. Äter man inte så mycket kolhydrater håller sig blodsockret på en stadigare nivå och det är därför man inte känner hungern på samma sätt. I stort kan man säga att man ska undvika livsmedel som innehåller mer än 5% kolhydrater per 100 g. En tumregel är att av energin man får i sig under en dag ska 20 % vara protein, 75% fett och 5% kolhydrater. Det betyder för den skull inte att tallriken kommer drypa av fett utan det är ju faktiskt så att ganska lite fett ger ganska många kalorier, jämfört med antalet protein-kalorier i en köttbit. Så en köttbit, mycket grönsaker och en fet sås på tallriken så har du fixat det.
Jag har kommit på att parmesanchips är ruskigt gott. Och ännu bättre blir det om man blandar i lite tacokrydda! Inköpt på LCHF-butiken, tror den vanliga innehåller rätt mycket socker och sånt där som man ska undvika. Säkert en hel del E621 också, smakförstärkare som tydligen kan ge cancer (hur mycket måste man äta då?!). Förut har jag försökt göra ostchips med gouda-ost, men det blir inte bra för den smakar bränt så fort den blivit lite brun i kanten. Så det kommer bli mitt kvällssnacks framöver, det och ölkorv och pepparsalami!
Jag har inte ätit chips på evigheter men trots att det är Eurovisionsschlagerfinalen på lördag tänkte jag ändå köra på morotsstavar och dip. Det är inte dumt det heller!
torsdag 8 maj 2014
Vågen och träning
Jag höll på att få en chock i måndags när jag klev på vågen. Så där tre-fyra kilo mindre än förra veckan. Det kan inte stämma, tänkte jag och ställde mig igen. Två kilo mer. Va? Ställde mig igen. Tre kilo till. WTF?! Alltså, ingen aning om vad jag väger! Ställde mig en gång till och då var det nånstans mittemellan så man får väl gissa att det är där nånstans då. Känns som att jag kanske borde kassera den där vågen och köpa en som visar rätt.
Mat och äta rätt och inget godis och sånt där ska vi inte gå in på. Det går så där, upp och ner. Efter semestern i slutet av mars blev det aldrig att jag kom igång med 5:2andet igen. Men nu är det ju bara 7 veckor kvar innan semestern...
Men jag har i alla fall tränat en del på sistone. Lite imponerad av mig själv blev jag förra veckan när jag var ledig tisdag till torsdag, som jag är varannan vecka, och inte hade något direkt planerat och det första jag gjorde var att kolla vilka pass jag kunde gå på. Sen har jag promenerat en del också.
Jag vill och jag vet att jag kan gå ner i vikt. Men. Men. Men. Jag kan inte inte äta. Jag vill inte inte äta. Jag är ju för tusan hungrig och sugen på nåt hela tiden! Och det där med att säga nej till mig själv... Fast jag äter bra mycket mindre strunt än jag har gjort. Kan till exempel knappt ens minnas när jag åt chips senast. Köper inte direkt hem godis. Men är man sugen finns det alltid något man kan hitta i skåpen ändå.
Men häromdagen när jag gick till Willys för att shoppa lite hade jag normalt gått in på Max eller McDonalds och ätit lunch, men gick hem istället - fast jag var hungrig. Vet inte om det jag åt istället var så mycket bättre, men jag lät i alla fall bli pommesen.
Mat och äta rätt och inget godis och sånt där ska vi inte gå in på. Det går så där, upp och ner. Efter semestern i slutet av mars blev det aldrig att jag kom igång med 5:2andet igen. Men nu är det ju bara 7 veckor kvar innan semestern...
Men jag har i alla fall tränat en del på sistone. Lite imponerad av mig själv blev jag förra veckan när jag var ledig tisdag till torsdag, som jag är varannan vecka, och inte hade något direkt planerat och det första jag gjorde var att kolla vilka pass jag kunde gå på. Sen har jag promenerat en del också.
Jag vill och jag vet att jag kan gå ner i vikt. Men. Men. Men. Jag kan inte inte äta. Jag vill inte inte äta. Jag är ju för tusan hungrig och sugen på nåt hela tiden! Och det där med att säga nej till mig själv... Fast jag äter bra mycket mindre strunt än jag har gjort. Kan till exempel knappt ens minnas när jag åt chips senast. Köper inte direkt hem godis. Men är man sugen finns det alltid något man kan hitta i skåpen ändå.
Men häromdagen när jag gick till Willys för att shoppa lite hade jag normalt gått in på Max eller McDonalds och ätit lunch, men gick hem istället - fast jag var hungrig. Vet inte om det jag åt istället var så mycket bättre, men jag lät i alla fall bli pommesen.
onsdag 7 maj 2014
Blott ett minne #5
Jag kom på att det kanske var dumt att skriva igår att jag inte är en kattperson. Jag har ju faktiskt varit extramamma åt ett par supersöta små kattungar.
När jag var på Irland som au-pair hos en familj utanför Limerick fick en av katterna ungar. De hade två katter, den ena försvann, den andra såg vi började bli lite rund om magen. Men så samma dag som Sverige vann Eurovisionsschlager-finalen var hon plötsligt smal igen. Vi såg dock inte till några ungar nånstans på gården. Tillsammans kom jag och familjens två barn på att vi kunde mata mamman och sen följa efter henne för att se var ungarna fanns. Visade sig att hon hade dem i ett träd på andra sidan gatan.
Nu kommer jag inte ihåg hur många ungarna var. Fyra? Sockersöta var de i alla fall. Vi tog med oss dem hem och gjorde i ordning en plats ute i ladan på tomten. Men mamman tyckte inte alls att det var en bra idé och tog med sig dem tillbaka till trädet igen. När ungarna var så där två veckor gamla kom grannen och berättade att han hittat mamman påkörd. Jag har för mig att familjen var bortrest så jag och grannen begravde mamman och så fixade jag plats i ladan för ungarna. Det var två boxar där som hästar stått i när jag kom dit, men som flyttats till ett stall. Och så fick jag mata de små liven med lite lätt uppvärmd mjölk. Jag gjorde iordning en specialflaska med ett finger från en gummihandske som jag gjorde litet hål i och sen hål i korken till en pet-flaska och sen skruvade jag fast fingertoppen på korken. Jag har för mig att jag fick tips från någon som kunde sånt här, med vad jag skulle ge dem.
När de var så där 6 veckor gamla åkte jag hem en vecka och när jag kom tillbaka hade de lämnat bort en av ungarna. Och en hade blivit tagen av en annan grannes hund. Barnen beskyllde hunden men jag är mer inne på linjen att det var deras fel. Kattungarna kunde knappt gå i gräset och familjen tog ut dem och lämnade dem där "för att se hur de klarade sig" och när de kom tillbaka var en unge borta. Grannhunden var lite småtokig så jag tror säkert att det var han som tog den, men säkert för att leka och knappast för att äta upp den i alla fall. Han är den till höger på bilden här nedan! Jag gillade honom. Har var lite förvildad, fårhund som jag tror alltid var ute och sprang. Jag försökte lära honom sitta och det gick rätt bra när man hade rätt godis. Mamman i familjen avskydde honom och förstod inte alls hur han kunde hänga där så mycket. Det kan väl knappast ha berott på att hon slängde ut matresten till honom ibland? Hmm.
Så när jag kom tillbaka igen var det bara en liten en kvar. Och när den var sådär 11 veckor sa mannen i huset att nu måste jag börja släppa ut katten som fortfarande bodde i boxen. Sagt och gjort, jag släppte ut katten. Och samma dag, eller möjligtvis dagen efter, den 11 augusti - samma dag som det var en total solförmörkelse (fråga mig inte varför jag kommer ihåg datumet, sånt som datum och siffror fastnar bara i mitt huvud!) - satt katten antagligen inkrupen under en bil ute på gården och föraren såg inte och körde. Han sa hejdå och kom in efter en stund igen och bad mannen i familjen att komma ut. Jag visste direkt. Stackars liten.
Ett tag senare fick jag andra så kompisar att ta hand om. Den lille till vänster på bilden här ovanför var det en amerikansk vän till familjen som skaffade men han skulle inte åka hem förrän ett par veckor senare så jag fick äran att ta hand om henne. En söt liten Jack Russell-valp. Nånstans i samma veva, fast jag tror lite tidigare, skaffade familjen en liten Bichon Frisé. Dessa två skulle inte få umgås tyckte mamman men vem vet vad som händer när man inte är hemma...
När jag var på Irland som au-pair hos en familj utanför Limerick fick en av katterna ungar. De hade två katter, den ena försvann, den andra såg vi började bli lite rund om magen. Men så samma dag som Sverige vann Eurovisionsschlager-finalen var hon plötsligt smal igen. Vi såg dock inte till några ungar nånstans på gården. Tillsammans kom jag och familjens två barn på att vi kunde mata mamman och sen följa efter henne för att se var ungarna fanns. Visade sig att hon hade dem i ett träd på andra sidan gatan.
Nu kommer jag inte ihåg hur många ungarna var. Fyra? Sockersöta var de i alla fall. Vi tog med oss dem hem och gjorde i ordning en plats ute i ladan på tomten. Men mamman tyckte inte alls att det var en bra idé och tog med sig dem tillbaka till trädet igen. När ungarna var så där två veckor gamla kom grannen och berättade att han hittat mamman påkörd. Jag har för mig att familjen var bortrest så jag och grannen begravde mamman och så fixade jag plats i ladan för ungarna. Det var två boxar där som hästar stått i när jag kom dit, men som flyttats till ett stall. Och så fick jag mata de små liven med lite lätt uppvärmd mjölk. Jag gjorde iordning en specialflaska med ett finger från en gummihandske som jag gjorde litet hål i och sen hål i korken till en pet-flaska och sen skruvade jag fast fingertoppen på korken. Jag har för mig att jag fick tips från någon som kunde sånt här, med vad jag skulle ge dem.
När de var så där 6 veckor gamla åkte jag hem en vecka och när jag kom tillbaka hade de lämnat bort en av ungarna. Och en hade blivit tagen av en annan grannes hund. Barnen beskyllde hunden men jag är mer inne på linjen att det var deras fel. Kattungarna kunde knappt gå i gräset och familjen tog ut dem och lämnade dem där "för att se hur de klarade sig" och när de kom tillbaka var en unge borta. Grannhunden var lite småtokig så jag tror säkert att det var han som tog den, men säkert för att leka och knappast för att äta upp den i alla fall. Han är den till höger på bilden här nedan! Jag gillade honom. Har var lite förvildad, fårhund som jag tror alltid var ute och sprang. Jag försökte lära honom sitta och det gick rätt bra när man hade rätt godis. Mamman i familjen avskydde honom och förstod inte alls hur han kunde hänga där så mycket. Det kan väl knappast ha berott på att hon slängde ut matresten till honom ibland? Hmm.
Så när jag kom tillbaka igen var det bara en liten en kvar. Och när den var sådär 11 veckor sa mannen i huset att nu måste jag börja släppa ut katten som fortfarande bodde i boxen. Sagt och gjort, jag släppte ut katten. Och samma dag, eller möjligtvis dagen efter, den 11 augusti - samma dag som det var en total solförmörkelse (fråga mig inte varför jag kommer ihåg datumet, sånt som datum och siffror fastnar bara i mitt huvud!) - satt katten antagligen inkrupen under en bil ute på gården och föraren såg inte och körde. Han sa hejdå och kom in efter en stund igen och bad mannen i familjen att komma ut. Jag visste direkt. Stackars liten.
Ett tag senare fick jag andra så kompisar att ta hand om. Den lille till vänster på bilden här ovanför var det en amerikansk vän till familjen som skaffade men han skulle inte åka hem förrän ett par veckor senare så jag fick äran att ta hand om henne. En söt liten Jack Russell-valp. Nånstans i samma veva, fast jag tror lite tidigare, skaffade familjen en liten Bichon Frisé. Dessa två skulle inte få umgås tyckte mamman men vem vet vad som händer när man inte är hemma...
tisdag 6 maj 2014
Gos
Jag saknar lilla Gos! Jag vet att det låter lite konstigt. Men hon var så go. Jag vet egentligen inte om hon var en hon. Det har jag bara bestämt för mig själv. Jag vet inte heller egentligen vad hon heter, men jag har kallat henne lilla Gos sedan en Friskis-kompis och numera granne kallade henne för det. Det är ett oerhört passande namn för gosig är precis vad hon är.
Första gången jag träffade henne satt jag på huk framför eluttaget på parkeringen och funderade över hur många timmar det var tills motorvärmaren borde gå igång. Då hörde jag ett lite plingande ljud och jag tittade upp. Hon kom gåendes på räcket fram till mig och klev rätt upp i min famn. Bara så där. Jag var ju tvungen att stanna kvar ute en bra stund bara för det. Sen kunde hon sitta mitt i gatan och se sig omkring och komma gåendes emot mig och då var man ju så klart tvungen att stanna och klappa lite. Jag har ingen aning om var hon bor, men hon verkar ha flyttat härifrån för jag har inte sett till henne sedan kring jul. Igår när jag var ute och gick hoppade jag nästan till av lycka när jag tyckte mig höra plinget från bjällran hon hade i sitt svarta halsband med orange tassavtryck på, men nej, det var nog bara önsketänkande.
Förresten, lilla Gos är en katt. Jag är egentligen inget kattperson. Jag upplever att katter ofta är oberäkneliga och man vet aldrig var man har dem liksom. Men lilla Gos, hon var bra fin hon.
Och nej, jag ska inte skaffa katt, men däremot borde jag besöka Eros och Nokia som tydligen ska bli föräldrar vilken dag som helst. Kattungar är ju så fantastiskt söta ju!
Första gången jag träffade henne satt jag på huk framför eluttaget på parkeringen och funderade över hur många timmar det var tills motorvärmaren borde gå igång. Då hörde jag ett lite plingande ljud och jag tittade upp. Hon kom gåendes på räcket fram till mig och klev rätt upp i min famn. Bara så där. Jag var ju tvungen att stanna kvar ute en bra stund bara för det. Sen kunde hon sitta mitt i gatan och se sig omkring och komma gåendes emot mig och då var man ju så klart tvungen att stanna och klappa lite. Jag har ingen aning om var hon bor, men hon verkar ha flyttat härifrån för jag har inte sett till henne sedan kring jul. Igår när jag var ute och gick hoppade jag nästan till av lycka när jag tyckte mig höra plinget från bjällran hon hade i sitt svarta halsband med orange tassavtryck på, men nej, det var nog bara önsketänkande.
Förresten, lilla Gos är en katt. Jag är egentligen inget kattperson. Jag upplever att katter ofta är oberäkneliga och man vet aldrig var man har dem liksom. Men lilla Gos, hon var bra fin hon.
Och nej, jag ska inte skaffa katt, men däremot borde jag besöka Eros och Nokia som tydligen ska bli föräldrar vilken dag som helst. Kattungar är ju så fantastiskt söta ju!
måndag 5 maj 2014
Utveckling
Har haft lite strul med bredbandet på sistone men nu har jag ny leverantör så nu verkar det fungera som det ska. Utan att gå in på för många detaljer så var det bara en tidsfråga innan det skulle sluta fungera. Den leverantör jag hade slutade med bredband och skickade över mig till en annan och de slutade också och skickade mig vidare. Men nånstans blev det något knas på linjen. Bredbandet fungerade utmärkt, men det kom aldrig nån faktura... Men, nu fungerar det igen. Det har det visserligen gjort i närmare en vecka, men efter två veckor av att inte sitta vid datorn så mycket alls så hade jag visst vant mig vid det.
Det jag kan konstatera är att det är bra krångligt utan bredband. Bara som ett exempel så har man ju bara en bråkdel av alla clipart-bilder i datorn, visade det sig, resten hämtas hem via internet. Tur nog har man ju surf på mobilen nuförtiden och skapar man en surfpunkt av den så kommer man ju in med bärbar dator, men inte på den stationära - där kanske filer eller mailadresser finns. Så det var lite pilligt att göra saker som annars går på sekunder. Snacka om I-landsproblem!
Internet har ju kommit till under min uppväxt. Minns när vi satt hemma i köket vid datorn, ringde upp med modemet och när man var uppkopplade liksom tänkte "vad gör jag nu då?" Kommer ihåg att jag skrev upp hemsideadresser så fort jag såg en. Kommer ihåg en kvinna som kom utflygande från en affär och sa argt åt mig att det var inte information man fick utan att köpa tidningen. Nej, men snälla rara du, då kanske ni inte ska ha tidningarna i ställ utanför butiken heller då, tänkte jag.
När jag var liten fanns inga mobiltelefoner. Jag hade en när jag bodde i Stockholm ett år, men använde den ganska sparsamt - då kunde man ju dessutom inte göra så mycket annat än att ringa med den heller. Annars köpte jag min första när jag var sisådär 22 kanske.
Lite festligt hur mobiltelefonerna utvecklas. Kolla bara tillbaka ett par år i tiden, då skulle mobilerna vara så små så de nästan försvann i fickan. Nu ska de ha största skärmen, bästa kameran och mycket minne så man kan ta hem många appar. Ja, och så vidare.
När jag var liten var det inget krig i klassen om vem som hade bäst mobiltelefon, för vi hade ingen. När jag var liten kunde man gå ut och leka med kompisarna utan att ha en direktlänk hem. Tänk, vi hittade dit ändå. Och åtminstone jag alltid i tid, vad jag kan minnas. När jag nu ser barn springa runt med en mobil intill örat tänker jag "herregud". Vad var det som hände? Behöver man verkligen ha en mobil när man är 7?
Det jag kan konstatera är att det är bra krångligt utan bredband. Bara som ett exempel så har man ju bara en bråkdel av alla clipart-bilder i datorn, visade det sig, resten hämtas hem via internet. Tur nog har man ju surf på mobilen nuförtiden och skapar man en surfpunkt av den så kommer man ju in med bärbar dator, men inte på den stationära - där kanske filer eller mailadresser finns. Så det var lite pilligt att göra saker som annars går på sekunder. Snacka om I-landsproblem!
Internet har ju kommit till under min uppväxt. Minns när vi satt hemma i köket vid datorn, ringde upp med modemet och när man var uppkopplade liksom tänkte "vad gör jag nu då?" Kommer ihåg att jag skrev upp hemsideadresser så fort jag såg en. Kommer ihåg en kvinna som kom utflygande från en affär och sa argt åt mig att det var inte information man fick utan att köpa tidningen. Nej, men snälla rara du, då kanske ni inte ska ha tidningarna i ställ utanför butiken heller då, tänkte jag.
När jag var liten fanns inga mobiltelefoner. Jag hade en när jag bodde i Stockholm ett år, men använde den ganska sparsamt - då kunde man ju dessutom inte göra så mycket annat än att ringa med den heller. Annars köpte jag min första när jag var sisådär 22 kanske.
Lite festligt hur mobiltelefonerna utvecklas. Kolla bara tillbaka ett par år i tiden, då skulle mobilerna vara så små så de nästan försvann i fickan. Nu ska de ha största skärmen, bästa kameran och mycket minne så man kan ta hem många appar. Ja, och så vidare.
När jag var liten var det inget krig i klassen om vem som hade bäst mobiltelefon, för vi hade ingen. När jag var liten kunde man gå ut och leka med kompisarna utan att ha en direktlänk hem. Tänk, vi hittade dit ändå. Och åtminstone jag alltid i tid, vad jag kan minnas. När jag nu ser barn springa runt med en mobil intill örat tänker jag "herregud". Vad var det som hände? Behöver man verkligen ha en mobil när man är 7?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)