Paus

Ibland tänker jag att jag skulle vilja göra något annat. Inte alltid att det skulle vara för alltid. Men ibland tänker jag att jag kanske skulle söka nytt jobb, flytta till ny stad. Men så tänker jag lite till och inser att men då måste man ju börja om. Hitta nya saker att fylla fritiden med (nya styrelser att rumstera runt i...), nya människor. Och då tänker jag om.

Vissa tider under året känns det som att livet fylls av möten och måsten. Saker planerade precis varenda dag. Visserligen är det ofta som det är roliga saker som är planerade, men det blir ändå en grej och en tid att passa. Och så klart är det ju saker jag själv gett mig in i. Bostadsrättsföreningens styrelse har jag väl egentligen inte blivit intvingad i, men där känns det alltid som att det är en massa som ska göras - fast det ju egentligen inte är så farligt. Så fort telefonen ringer och det är ordförande i andra änden får jag en klump i magen. Åh nej, vad är det nu. Typ. Och så allt vad Friskis bringar. Jag har blivit den man vänder sig till när man vill ha en affisch. Sånt är kul! Men ibland är det bara ett måste. Styrelsemöten, annonser, affischer, funktionärsfester, värdmöten och så vidare... Just nu har jag en hel del framför mig, som stressar mig rätt mycket faktiskt för veckan ser rätt fullpackad ut. Så för första gången på jag vet inte när det skulle ha hänt ens, sa jag nej till styrelsejobb igår och till en annan grej idag. Nej, jag hinner inte. Känns konstigt. Och taskigt.

Sen kan det gå veckor, månader utan att det verkar hända något alls och man är fri varenda kväll. Då känns det konstigt istället.

Jag trivs på mitt jobb. I början kändes det lite som en dröm. Jag vet, det kanske låter lite fånigt, men det var så jag kände. Bra tider (börjar inte före 7 och det bara varannan helg), ledig tre dagar i veckan men får ändå ut en hyfsad lön tack vare varannan-helg-jobb. Bra människor att jobba med. Roligt jobb. Kul att se och få prata med så många trevliga kunder varje dag. Visst finns det de som är mindre trevliga, men de är så många färre, tack och lov. I ett litet "vanligt" bageri träffar man bagaren och kanske tjejen i butiken nån gång ibland. That's it, liksom. Här kryllar det av människor. Och många fascineras ju dessutom av det man gör. Det är ju aldrig fel.

Nu har jag jobbat på samma ställe i 5½ år. Tidigare var mitt "rekord" två år. Saker förändras, människor slutar. Jag trivs fortfarande. Men det finns väl ändå saker som jag kanske skulle önska vore annorlunda. Så ibland tänker jag att jag skulle vilja göra något annat. Inte sluta för all framtid, men ta en paus, ta tjänstledigt ett halvår. Och där dyker ju frågan upp i huvudet: Vad ska man göra då istället?

Det självklara är ju att ge sig ut i världen och resa. Då behövs pengar. Jag har några kronor på banken. Sätter in en slant i månaden och i höst skulle det kunna finnas en genomsnittslön för ett halvår. Men en lägenhet hemma med avgift och lån kostar ju fortfarande även om man inte bor i den. Ett alternativ vore ju att åka till ett billigt land. Thailand till exempel, där tror jag man både kan bo billigt och äta billigt. Men man skulle ju inte ha råd att åka runt och se olika saker utan skulle få hålla sig på en plats, hitta en billig lägenhet att bo i - om man inte kan hyra ut lägenheten hemma förstås, då skulle det ju kunna bli lite mer kvar, fast ändå inte så man skulle kunna åka runt. Jag ser framför mig en tillvaro där man går från sängen till matbordet till stranden till matbordet till sängen. Och så snurrar det så. Men orkar man det i ett halvår? Sen finns ju alternativet att försöka sig på att hitta ett jobb på till exempel ett hotell på någon karibisk ö, eller annan varm och solig plats. En annan idé som dykt upp i mitt huvud är att tänk om man skulle ta tjänstledigt ändå, och bara vara hemma. Göra vad man vill. Kanske träna hela dagarna. Köra lite Biggest loser-tema för sig själv och ha träning som sitt jobb. Det kanske går att kombinera flera alternativ?

Ja, du ser, huvudet vimlar av tankar.