Den kärleken

Du vet när man var liten, gick i de första klasserna i skolan, och var superduperförälskad i den snyggaste killen i klassen. Och när kompisarna sa det till honom, och man snabbt påstod att "nej, det är jag inte alls!" och blev generad. Du vet den där känslan att det är pinsamt att vara intresserad av någon. Jag kom nog aldrig riktigt ur den känslan.

Det finns nog egentligen bara en sak som jag har längtat efter i hela mitt liv. Kärlek. Jag har varit - som jag väljer att kalla det - "geografiskt nära" några killar i mitt liv, men nån kärlek skulle jag inte påstå att jag har upplevt. Ja, det skulle ju vara då där i skolan när man var lite sådär superduperkär i Fredrik och senare Jimmy. Åh, de var ju så snygga. Sen ett par år efter att jag kom hit till stan så dök ju killen upp med det vackraste efternamnet någonsin, och snygg var han också. Funderar fortfarande på hur jag ska fria till honom.

Samtidigt är det skrämmande också. Kärlek. Ja, inte kärleken i sig kanske. Bara om man ser till mina reaktioner på kommentarerna på Barbados så var det ju alltid att ta mig därifrån så fort som möjligt. Det kan ju i och för sig ha att göra med att de antingen var för nära pensionsålder, antagligen höga på något eller generellt inte särskilt attraktiva. Oavsett detta skulle säkert de flesta suga i sig av komplimangerna och säkert åtminstone visa lite tacksamhet. Vad gjorde jag? Jag undrade om de borde skaffa glasögon, såg mig omkring och förväntade mig att de pratade med någon annan, för inte kan de väl säga såna där saker om mig?! Det är väl så där det blir efter 38 år av att se sig själv i spegeln och säga till sig själv att det är klart att ingen vill ha dig - och sen inte ha någon som säger emot. Till slut tror man på det.

Och för att finna kärlek ska man väl ut på dejt på ett eller annat sätt också förstås, det är ju skrämmande bara det. Jag har varit på en och annan dejt, men det var längesen och jag skulle säga att alla har varit i princip misslyckade på ett eller annat vis. (Jag hängde en del på Spraydate då där ett par år efter -00.) Sannolikt är det väl i och för sig en annan känsla kring en dejt med någon man tror att det finns potential hos än någon man aldrig har träffat tidigare som visar sig vara tystare än en skogsmus. Men associationen sitter fast.

Jag skulle verkligen inte klassa mig som olycklig. Det har funnits tider när jag varit nere och önskat att saker och ting var annorlunda. Men nuförtiden har jag vant mig vid tanken att jag kanske alltid kommer vara ensam. Jag har alltid velat ha barn, men nu vet jag inte. För det första vet jag inte om jag ens skulle klara mig ekonomiskt. För det andra behövs en pappa, åtminstone vid själva tillverkningen. Skaffa barn ensam? Nej, verkar inte så kul. Varken för mig eller barnet. Nej, är det inte meningen att jag ska träffa Någon så är det väl inte meningen att jag ska ha barn heller. Dessutom är jag ju nästan i mormorsålder redan ändå...

Och till dig som tänker "åh va skönt att vara ensam och kunna göra vad man vill" säger jag bara: SLUTA! Var bara jävligt glad att du har din Någon. Var jävligt glad!