Jag har, på min systers rekommendation, kollat på en ny serie - The Fosters. Jag gillar den! Handlar om ett lesbiskt par, Stef och Lena, som började som fosterföräldrar för ett tvillingpar som de sen adopterade. De har även Stefs son Brandon. I första avsnittet tar de in en tjej, Callie och så småningom en liten kille till.
Jag gillar serien, även om den är ganska förutsägbar. Det har hänt fler än en gång att jag har sagt till mig själv vad som är på väg att hända och haft rätt. Och det är en sak som irriterar mig. Serien handlar alltså om ett lesbiskt par, som irriterar sig på folk som tycker att de är annorlunda och folk som tycker att kärlek inte är kärlek om det inte är mellan en man och en kvinna. Om serien hade handlat om ett heterosexuellt par hade de kyssts, hållit hand och kramats i stort sett hela tiden när de var i bild (så länge de inte bråkar). Och de hade avslutat åtminstone en scen i varje program med att de ska ha sex (så länge de inte bråkar då). Jag har sett 14 avsnitt och i dessa avsnitt har vi haft handhållning ett par gånger, en gång förflyttade de sig till baksätet i bilen och så kanske det är en kram och en kyss i vartannat avsnitt, men det är verkligen inga passionerade kyssar. Barnen har hetare kärleksliv i bild och de är 15-16 år!
En sak jag tänkt på när jag tittat på dem här avsnitten är att tänk om alla bara talade sanning skulle det inte bli mycket till tv-serier. De flesta såna här serier är ju ändå upplagda på att rollfigurerna inte berättar hela sanningen förrän senare och den här serien är verkligen inte något undantag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar