Negativitet

Varför måste man nuförtiden alltid berätta om allt man tycker är dåligt? Så fort något är det minsta sämre än man tänkt sig ska man sprida ut detta i sociala medier? Varför är det så svårt att vara positiv?

Ett ypperligt - och för tillfället det enda - exempel idag. Melodikrysset körde en två-timmarssändning idag från Skansen. Direktsändning med symfoniorkester och liveartister. Jag hade lite att stå i på jobbet så jag tyckte inte att jag hade tid att springa fram och tillbaka och lösa krysset idag, vilket vi brukar, men hade det på i bakgrunden. Jag tyckte det lät väldigt trevligt med Svante Turesson och Sonja Aldén bland andra som sjöng, och orkestern som körde en och annan instrumental bit.

Men så kollar man Facebook på lunchen och vad hittar man? Jo, cirka en miljard kommentarer på Melodikryssets olika uppdateringar under förmiddagen, om hur hemskt dåligt krysset var. Det var segt. Ta tillbaka det vanliga upplägget. Det här är kasst för radiolyssnarna. Uselt. Jag slutade lyssna... Ja, och så där. Hur många positiva kommentarer? Ja, om vi säger så här, jag såg väl kanske i alla fall en.

Några reflektioner från en som inte lyssnade helt och hållet idag men som hela tiden tänkte att det här låter ju jättetrevligt, det måste jag lyssna på igen senare:
- De har talat om att det ska bli en två timmar lång live-sändning denna dag i åtminstone en månads tid (och som jag har önskat att jag hade varit ledig idag!).
- Ingen tvingar någon att lyssna.
- Om man inte gillar det man hör kan man faktiskt stänga av.
- Det är ganska orimligt att tänka sig att de skulle kunna sätta in ett dubbelt så stort kryss helt plötsligt i hundratalet tidningar som publicerar krysset varje vecka, så man kanske hade kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle komma lite annan musik emellan.

Men vad gör man? Jo, man sätter sig och basunerar ut hur dåligt man tycker att det är. För i helvete folk, skärp er! Det är en ENGÅNGSGREJ, en livesändning utöver det vanliga, nästa vecka är det som vanligt igen. Herregud!