Grattis!

Idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit 64. Ett år kvar till pension. Något han längtat efter i flera år. Försökt få chefen att låta honom gå ner i tid. Kunna spela mer golf. Jobba mindre, njuta mer av tiden. Men han fick inte gå i pension. Företaget han jobbade på ska flytta sin verksamhet vilket antagligen hade betytt att han hade blivit arbetsbefriad, eller vad det kan tänkas heta. Ödets ironi?

Min fina pappa lämnade oss för ungefär ett år, en månad, tjugosex dagar och fem timmar sen. Min pappa var alltid glad. Vi hade alltid roligt. Jag minns många skratt runt köksbordet när vi var små.

Två dagar före, på onsdagen, satt han i sin sjukhussäng och sa "man kanske skulle fråga körkompisarna om dem vill sjunga 'Danny boy' på begravningen". På fredagen låg pappa nedsövd och det fanns inte så mycket annat att göra än att vänta. Vi hade musik på i bakgrunden, det skulle ha lugnande effekt stod det i ett häfte om när döden kommer som vi hade fått. Pappa älskade musik. Blues, klassiskt, körsång. Så kom 'Danny boy' i högtalarna och då var det som att han kunde släppa taget. Han hade fått höra den en gång till.

Minnesstunden hade fallit pappa i smaken helt. I lokalen i huset där de bodde med glas till tak och utsikt över hela staden. Ljus överallt, god mat, tjugotalet släkt och vänner. Och framför allt, körsång. 7-8 killar från barbershopkören Coastline Chorus sjöng. Bland annat nämnda sång. Tack för det, ni gjorde verkligen kvällen perfekt.

Cancer. Tänk om någon ändå kunde komma på ett sätt att bli av med denna vidriga sjukdom. Eller åtminstone ett sätt att hitta den i tid...