En natt

Torsdag är det idag. Eller ja, i skrivande stund 40 minuter kvar av torsdagen. Snart är det fredagen den första maj och då åker jag härifrån.

I morse gick jag upp vid sju. Elis första ord när jag kom ner, efter ”Hanna!”, var att han ville se hundvalpar. Jaja, visst. Frukost och så åkte dem. Jag gick till bussen vid åtta och kom in till Bridgetown lite före nio. Följde direktionerna på Maps i mobilen (hur hittade man nånstans innan det kom till?!) och kom fram till Agapey Chocolate factory. Agapey betyder för övrigt kärlek på grekiska. Där fick man prova kakaobönor, olika typer av choklad, se hur choklad blir till. Sen kunde man ju köpa choklad också, men eftersom jag inte skulle hem efter så tyckte jag det var dumt.

Ett samtal över datanätet med syster och mamma, lite problematiskt att höra allt som sades eftersom jag gick längs trafikerade vägar, men tror det som skulle sägas blev sagt. De sover på Arlanda i natt, ja de går nog upp snart. Tror Åsa sa att det var vid nio hon skulle flyga. Jag gick till busstationen och hoppade på en buss mot Kendal. Höll koll på Maps, igen, och hoppade av efter nån halvtimme eller så. Och sen gick jag ett par, tre kilometer till Sunbury Plantation House. Ett ca 300 år gammalt sockerplantagehus. Åt lite buffélunch, som var dyrare än den var värd. 58 dollar med en rum punsch. Jikes! Men det är ju sista dagen. En tur i huset kostade 20 dollar och tjejen som visade runt verkade tämligen ointresserad och allt gick på rutin, kändes stressat, inte särskilt mycket tid att se sig om liksom. Förutom i källaren där man blev lämnad i fred att titta på en hel massa olika saker, bland annat gamla hästkärror. Köpte en flaska vatten – 5 dollar!! – som smakade som att det var upptappat direkt ur en swimmingpool. Vid tre stod jag utanför och inväntade en buss mot Oistins. Väl där insåg jag att jag ju skulle hinna hem en sväng innan middag med Michelle och Joseph. Duschen lockade, det var varmt idag. Men bussen tog så lång tid. Och på vägen dog min telefon. Fast när jag väl hade stressat mig hem, duschat, stressat ut till bussen för att åka till Holetown och möta upp Michelle fick jag ju ändå stå där och vänta en halvtimme! :-)

Vi åkte till ett ställe som hette Wendy’s och där hade de bra och billig mat. Båda våra tallrikar gick på 42 dollar. Mindre än min lunch! Josephs telefon hade visst också dött nånstans där i planeringen så han dök upp efter maten och vi åkte till Surfside i Holetown, en bar precis på stranden, och tog en drink. Eller jag tog en drink, hör och häpna, de andra drack vatten. Trevlig kille det där. Han sa något om att han skulle komma till flygplatsen imorgon och fria. Så det ser jag fram emot! Jag kan nog övertalas att komma tillbaka, men jag ska till USA först!

Sen när jag kom hem fick jag en kram av Sadé’s kompis Ajani som sa att det har varit trevligt att hänga lite med mig och att jag var en … vad sa han? ”Sweet person”. Ja, något sånt trevligt.

Herregud, prat om frierier och romanser (fasen att det skulle komma på tal först på sista dagen…), och annat trevligt, sånt får jag aldrig höra från killar hemma i Sverige. Det här kanske är landet för mig ändå… Och även om det skulle vara på skämt så betyder det ändå så jäkla mycket för mig att höra att någon trots allt ändå säger sånt om mig, om du förstår. Säkert inte, om du inte som jag har varit ensam hela livet. För mig är det liksom höjdpunkten på veckan (månaden, året) när jag får en kram av någon. Tänk om någon skulle komma fram och ge mig en kyss också, då skulle lyckan vara total. Mmm.

Och nu har det gått över till fredag. Jag ska få skjuts av trevliga Jenni till flygplatsen senare idag. Hon kommer där vid tolvtiden. Flyget går kvart i tre. Först ska jag sova lite. Och packa väskan efter frukost.