Tio dagar - del två

Tisdag 24 mars

Vi tänkte åka till en strand den här dagen, men vid frukosten insåg vi att det regnade och var molnigt. För det mesta håller det i sig i tio minuter och sen är det soligt igen, men inte den här dagen. Så vi tänkte om och tog några mitt-i-landet-attraktioner. Vi började med Harrison’s Cave. ”Ni får nog vänta 30-35 minuter” sa kvinnan i biljettkassan. När vi någon knapp halvtimme senare kom ner till dörren där man kom in till ”tågen” man åkte runt där nere med visade det sig att det var betydligt längre väntan än så. Jag hoppas att det bara var då och inte alltid är så. Det finns ett par andra sätt att ta sig runt i grottan än med tåget men den här dagen var det det enda alternativet på grund av vädret, sa kvinnan i biljettkassan. Vi stod nog ytterligare minst en timme där nere i kö. Eller kö och kö. Turistbussarna bokar turer och man får ett nummer. När vi kom ner ropade dem in nr 9 och vi hade 15. Men kommer inte något nummer när de ropas ut så får nästa hoppa på och så vidare. Smart om man sitter på en turistbuss som bara kan svänga in och resenärerna kan kliva rätt in. Värre för spontana kryssningsgäster som bara har ett par timmar i land. Oss gjorde det ju inte så mycket, även om en del av oss har dåligt tålamod när det gäller att vänta. Det var rätt häftigt där nere i grottan! Så det var värt väntan enligt mitt resesällskap. Vidare for vi till Flower Forest. Ett trevligt ställe där jag och mamma åt fish cakes och pommes frites för totalt 20 dollar! Bra värde på maten där och helt fantastiska pommes!! De näst bästa jag ätit, de bästa var på ett Marriott-hotell i Portland förrförra sommaren! Dessa var inte långt ifrån. Blomskogen var en trevlig promenad i en skog med blommor och träd. Lugnt och fridfullt med naturen i centrum.

Middag blev det i Oistins, denna gång King fish (den skulle kanske kunna heta kungsfisk på svenska). Fantastiskt!

Onsdag 25 mars

Denna onsdag blev det en katamaran-tur. Jenni, som har sin häst i stallet, jobbar på hotell och ordnade med lite rabatt när hon bokade åt oss! Turen var på det stora hela bra, men det var på tok för lite tid för snorklingen. Vi stannade på två snorkelställen – det ena var simma med sköldpaddor och det andra se båtvrak och fiskar. På det första stället hämtade någon dit tre-fyra sköldpaddor och höll de kvar genom att mata dem. 30 pers simmandes runt i vattnet och alla vill se och röra vid en sköldpadda. Kändes lite för kommersiellt, eller vad man ska säga. Det blir liksom inte att simma med sköldpaddor utan det blir att lura dit dem där man vill ha dem för att sälja en grej som är populär här. Men visst, rätt häftigt var det ju, och jag lyckades till och med lägga min hand på två av dem. Vi var i vattnet kanske 15-20 minuter innan vi skulle upp igen. Nästa ställe var utanför Folkestone Marine Park, där vi var ett par dagar tidigare – fast då simmade vi inte ut så långt. Vi var nog nere i vattnet ungefär lika länge – eller kort tid – här som på det första stället, vilket skulle inkludera att samla alla människor på samma ställe ”för vår säkerhet” och följa efter en kille som först skulle ge lite information om vraket under oss, och sen direkt simma vidare ”nu när vi alla har sett vraket”. Och sen mer information om några av fiskarna lite längre bort och sen hade vi ett par minuter att simma runt och titta innan vi ”sakta skulle börja röra oss mot båten”. Jag åkte ju för att snorkla! Jag är inte intresserad av att sitta på båten och dricka sprit, men det är tydligen det man ska göra mer än att snorkla. Vi åkte en bit till och sen var det en timmes (!) stopp för lunch. Här fanns inget att se, men vattnet var fantastiskt. De öppnade upp en bit av relingen så man kunde hoppa i vattnet där uppifrån. Minst två meter högt och vet du? Jag hoppade faktiskt. Fast det tog lite tid och ett par försök, det var ju så högt! Men jag hoppade! Sen, fick jag veta att man kunde hoppa i bara på någon decimeters höjd längst bak! God mat, öppen bar och musik från halv tio till halv tre. Till middag blev det pizza på Mama Mia med Michelle och Leila och Joseph, kompis till Michelle som är med och hashar.

Torsdag 26 mars

Vi lämnade Speightstown bakom oss och åkte norrut, till den nordligaste punkten som fått det lämpliga namnet North point. Här kan man gå ner i the Animal Flower Cave, en grotta som ska innehålla ett djur som ser ut som blommor. När jag läste om det fick jag nog för mig att det handlade om fler och med roligare färger, men det var en ganska tråkig grotta faktiskt. Särskilt efter att ha varit i Harrison’s Cave! Vår guide pratade dessutom nästan obegripligt. Men, en lite rolig grej var ju att plötsligt dyker Amanda, Naomis dotter, upp bakom disken. Men Amanda, vad gör du här?! Det visade sig att hon jobbar där nu, så det var ju inte alls konstigt att vi träffade henne där egentligen. North Point är värt besöket men hoppa över grottan, är mitt råd. Köp någon souvenir för dem 20 dollarna istället!

Sen for vi vidare mot Bathsheba med ett stopp på Andromeda Botanical Gardens. Här var ju jag i januari, eller när det var och det var trevligt. Det stod också i pappret att de har en blomma som blommar från februari till juni och var värd ett återbesök. Det roliga var att när vi väl kom fram till den blomman visade det sig att vi redan hade sett den! På Flower Forest (den blå blomman på bilden ovan uppe till höger)! Fast de hade ju inte alls lika många, men ändå, lite komiskt. Sen åkte vi till guesthouset där vi skulle bo två nätter, i Bathsheba, the Round House. Fint ställe. Bra utsikt! Vi hade två rum, ett enkelrum med utgång till gemensam takterass. De har fyra rum totalt, varav vi bodde i två och ett var tomt. Vårt andra rum hade havsutsikt. Fina rum! Middagen intogs nere i restaurangen.

Fredag 27 mars

Denna dag tog vi tag i sevärdheterna mitt i landet. Lite roligt när man har fyra minuters bilfärd mellan de olika målen för dagen! Det längsta var nog 18 minuter när vi skulle åka tillbaka till the Round House igen. Vi började med Welchman Hall Gully. En trevlig promenad i tropisk regnskog, typ. Här passade jag på att titta på när de matade aporna. Så söta!

Sen for vi vidare till Hunte’s Gardens. Ojojoj, vilket ställe! Helt fantastisk trädgård. Den har varit öppen för publiken i lite över sju år, Anthony Hunte själv strosar runt i trädgården och berättar om några av blommorna och pekade på kolibrin Elisabeths bo. Först när vi kom dit var boet tomt och han sa att hon var iväg och handlade. Rolig (excentrisk är nog ordet) man! Om du gillar blommor och ska till Barbados, skippa alla andra sevärdheter om det är så att du bara hinner med en åk till Hunte’s Gardens! ”The most enchanting place on earth”, stod det på skylten. Uppenbarligen har jag inte sett alla platser i världen, men av det jag har sett kan jag nog hålla med. Rum Punchen var inte så god här dock, tyckte jag, men morots- och vaniljkakan var grym!

Vidare blev det ett besök på Orchid World som efter Hunte’s Gardens verkade oerhört blekt och tråkigt i mina ögon. Men visst en och annan fin blomma fick jag ju bild på i alla fall. Det stod på hemsidan att de hade en snack bar. Visade sig finnas läsk, chips och godis, så det blev en påse chips till lunch.

Vi avslutade turnén med ett besök i Gun Hill Signal Station, en av sex stycken gamla signalstationer här på ön, som användes förr i tiden för att kommunicera med varandra och varna för inkräktare på väg in mot land. En annan är Grenade Hall som ligger vid the Wildlife Reserve, och ingår i biljetten där. Dessa stationer ligger ju en bit upp så man får fin utsikt.

Middag intogs rätt tidigt (de sa att det fortfarande var lunch, klockan fyra) och sen hängde vi på takterrassen med lite chips och rum punch.

Lördag 28 mars

Den sista dagen blev inte precis som det var tänkt. Jag hade läst om den östliga punkten, Ragged Point, där det skulle vara fin utsikt över hela östkusten. Vi åkte som Maps i min mobil sa och vi såg en skylt mot East Point, men sen hittade vi inget mer. Det ska ligga här inne nånstans, men finns inget bra ställe att parkera liksom. Jaja, vi åkte vidare. Sen tänkte vi ta oss till Crane Beach, som ska vara en fantastiskt vacker strand. Men vi hittade inget bra ställe att parkera. Och av det vi såg såg det ut att vara en massa sjögräs. (Anthony Hunte sa dessutom att han skulle till Crane och plocka sjögräs dagen innan!) Okej, vi åkte vidare, mot Foul bay. Samma sak där, sjögräs. Okej, Silver Sands då. Samma där. Dessutom verkade det vara mest för surfare, höga vågor. Det var inte ultimat badväder, molnigt och regnigt. Vi fick lite mat i oss på ett surfarshack. Och sen åkte vi tidigt till flygplatsen. Vi kunde ju lika bra sitta där och vänta som någon annanstans. Mamma och syster fick checka in kvart över fem, och då kändes det lite som att jag lika gärna hade kunnat åka med hem. Men så säger man hejdå och vänder om och går mot bussen, och så är det tillbaka till att vara här själv igen. Som om inget hänt. Kvart i sex gick min buss tillbaka till Speightstown, och då gick den exakt i tid!

Idag är det söndag och jag har varit i stallet på förmiddagen. Två ritter med bara två ryttare i varje, så det var en lagom uppvärmning. Hemma igen var vi vid två och då kom jag på att pepper jelly är gott till stekt macka! Sen åkte Sadé och Eli iväg på bio. De skulle visst se ”Home”. Den har jag tänkt gå på, men det får visst bli en annan dag. Istället sitter jag framför datorn och skriver det här och tittar på en annan film. Men nu ska jag nog dra på mig skorna och gå till macken och köpa lite snacks…