En och annan har frågat om jag börjar bli nervös eller har resfeber. Sånt håller jag inte på med, har jag svarat. Känner mig inte nämnvärt nervös och resfeber vet jag inte vad det är. Och det där med hemlängtan sysslar jag inte heller med. Det enda som skulle kunna liknas med nervositet är huruvida man kommer överleva i värmen, men det lär väl visa sig. Och ska man leva i det i fem månader så kanske man vänjer sig, tänker jag.
Jag har fått en och annan kommentar om att det är häftigt att ge sig iväg som jag ska göra, att jag gör det som andra bara pratar om och sådant där. Kul! Jag tänkte på det idag, på min sista dag på jobbet för denna gång, att jag är inte helt ovan att ge mig iväg. Det började nog med en språkresa på tre veckor till England 1991, 14 år. Visserligen åkte jag inte helt själv då, jag hade min syssling Therese med mig. Hamnade i den enklare engelskaklassen och lärde mig inte ett ord, men fick rida på Trusso på eftermiddagarna. Kul upplevelse! Sen 1998 bodde jag ett halvår i Mörrum. Inte i andra änden av världen men ändå en bit hemifrån. I november 2005 satte jag mig på ett plan till Grekland för att jobba på båt i ungefär fyra månader. Båten skulle åka på "världens farligaste vatten" som kökschefen sagt i telefon. Och så i somras satte jag mig på ett nytt plan till Mexiko.
Så snart börjar det igen alltså (fast inte med Ryanair den här gången!). Håll ögonen öppna! :-)